Wirumsetra och Grasdalen

Målet för dagens vandring är att nå upp till den gamla sätern Wirumsetra och den vackra Grasdalen. Från den är det fri sikt mot Vinnufjellet med sin glaciär, tyvärr krymper den sakta men säkert för varje år som alla andra glaciärer i världen då klimatet blir allt varmare.

Vandringen upp till Grasdalen är brant och jobbig och ett flertal naturtyper ska passeras. Belöningen blir en fantastisk utsikt och helt andra och intensiva höstfärger tack vare höjdskillnaden mot i vandringens början.

Vandringen tar sin början i den gamla trollskogen vid Nerdal med alla sina enorma moss- och lavklädda stenblock från senaste istiden.

Trädens knotiga utväxter och de lavbeklädda stammarna sätter fantasin i rörelse!

Snöklädda fjäll i bakgrunden visar att temperaturerna sjunkit så lågt att all nederbörd över en viss höjd blir kvar som snö, inte regn.

Lavklädda och döda trädstammar står sida vid sida.

Det finns fortfarande friskt gräs runt träden, men det är ingen som betar det längre.

Efter att trollskogen har passerats finns det rester av en bosättning och alldeles i närheten av den en brusande fors med glaciärvatten från Vinnufjellet.

De liggade stenarna framför forsen är helt klädda av mossor och lavar. Miljön är perfekt för växterna då allt hålls mer eller mindre blött av forsens stänkande vatten. Stenarna är väldigt hala tack vare fukten och farliga att gå på.

Under stenens kant dryper mossorna av rinnande vatten, de har ingen chans att torka ut under den del av året som inte har snö.

Kambräken med sina fertila blad......

De röda och stora hönsbären är vanliga i fjällen på hösten.

...och sterila blad. En anpassning hos naturen av en ormbunksxäxt.

Skägglavar av alla möjliga arter täcker stammarna hos lövträden.

 

Den vanliga björnmossan som finns nästan överallt.

De trädlevande svamparna lever på lånad tid. När minusgraderna kommer har de ingen chans längre och förvandlas till en kletig massa som regnet och snön kommer att nöta bort inför nästa säsong.

Efter det öppna och plana området med spår av bosättning och bete börjar den branta stigen upp mot Wirumsetra och kalfjället. Inte så farligt i början men det är långt och känns tungt i benen efter ett tag. Skogen har ändrat karaktär från trollskog till fjällnära skog, lite öppnare och grövre än ren fjällskog.

Besökaren får finna sig i att bli betraktad av alla väsen, vem är det som gömmer sig i det här gigantiska stenblocket?

Längs stigen finns mängder av stubbar och äldre träd som snart kommer att återgå till naturen i någon ny form och lämnar en plats där ett nytt träd får chansen.

Under tiden som de bryts ner får olika insekter och skalbaggar chansen att leva och då handlar det inte om skadeinsekter som plågar modernt skogsbruk utan sådana som passar in i ett fungerande ekosystem.

Stigen blir brantare hela tiden och det finns härliga forsar att vila ögonen på under turen upp till Wirumsetra.

Högt upp där stigen planat ut kan man med lite fantasi träffa på lejonet i berättelsen om Narnia. Ett lejon i norska fjällen?

Färgprakten blir bara starkare och starkare ju högre upp stigen mot sätern bär. Det är väldigt stor skillnad jämfört med där vandringen började.

Skogen och fjället har sina spanare på post och det känns faktiskt ibland som en bevakning av oss besökare.

Äntligen ligger den där, sätern Wirumsetra. Efter en lång och tung vandring är det skönt att få en belöning för ögat och magen. Matsäcken smakar bättre än på länge.

Husen är vackert renoverade och säkert i mycket bättre skick än de någonsin var under den tid som de användes för säterdriften. Att ta sig upp dit med djuren för sommarbetet var säkert ingen enkel uppgift?

Obs! Det är ingen postlåda utan lådan rymmer en gästbok för besökare!

Utsikten över Grasdalen och Vinnufjellet med sin glaciär är bedårande vacker. Den blåa nyansen hos snön avslöjar att det är en glaciär. Den bidrar med att färga vattnet som strömmar och forsar ner till Nerdal med sin speciella ljusa stålgrå färg.

Allting har ett slut, det är dags att ge sig tillbaka ner till Nerdal genom fjällskogen och trollskogen. Vandringen upp till Wirumsetra tar en hel del tid, den är jobbig, brant och suger musten ur benen. Speciellt fascinerande är att få uppleva flera naturtyper på en så pass kort sträcka men det är historien och höjden som gör skillnaden. Att vandra nedför kan vara minst lika jobbigt, det gäller att inte ha för bråttom, fötterna kan lätt rutscha iväg där stigen är grusig.

Allting ser annorlunda ut jämfört med att gå uppför, det är säkert något som många fotografer upplevt och tänkt att den bilden tar jag på vägen tillbaka, men då ser allt annorlunda ut, om man ens hittar på motivet? En fin vandring är slut, det är bara att hoppas på att få göra om den vid ett annat tillfälle!

Foto och text. Björn Söderström © 2015