Vikasjön och Ressaren

Naturens stillhet är välgörande, de enda som "arbetade" idag var sländorna!

På Vikasjöns östra sida ligger ett område som heter Ressaren, en blandning av gungfly, myr och kärr. Inte helt lätt att vandra på men kan bjuda på vackra växter och fågelliv. Kanske inte idealisk att besöka i juli med tanke på insekterna och värmen men det är i varje fall ingen större risk att störa några häckande fåglar. Dagen bjuder på vackert väder, vindstilla men lite för varmt för vandring!

Innan äventyret börjar måste kroppen få en omgång med "Mygga" för att mota bort den värsta anstormningen. Det blev faktiskt inga som helst problem! Knotten kommer först mot kvällen och bromsarna tillhör senare delen av sommaren.

En kort vandring genom en vacker lövskog för att komma ut på det öppna området vid Vikasjön. Det känns naturligt att skogen närmast sjön domineras av lövträd, här får de sitt lystmäte av vatten utan att dränkas och därmed ruttna. En idealisk plats under vår och sommar för småfåglar som sångare att häcka då det finns gott om insekter, inte fullt så trevligt för oss vandrare kanske?

Blöta och dyiga partier av Ressaren där det inte är så lämpligt att gå. Stövlarna kan lätt sugas fast och så ligger man där raklång i blötan med sin kamera!

Årets bladvass med sina spjutformade och vassa blad i ljusgrön nyans.

De bruna fjolårsståndarna blandar sig med årets vassväxter. Inte mycket plats för andra växter annat än lite viden och ett antal arter av starr.

Lövskogen runt Ressaren är inte så hög som på andra platser och det beror naturligtvis på näringsbrist i första hand.

Björkarna är knotiga och fulla med lavar, precis som det ska vara i ett levande naturområde.

I all sin enkelhet är vassens blad formfulländade.

Vad finns där under ytan, säkert mycket som är matnyttigt för fiskar och fåglar, allt har sin plats i näringskedjan. Något som vi människor är så duktiga på att förstöra.

Dags att gå tillbaka till den fasta stranden av Vikasjön. Ingen lycka med att hitta Kärrknipprot, de är inte i blom ännu då säsongen är betydligt senare än fjolårets. Men det finns mycket fint att se i skogen och på de öppna markerna mellan skogen och Vika gård.

De gamla fiskestugorna ser inte ut att användas speciellt mycket?

En av barrskogens många innevånare, den vackra Linnean, en karaktärsväxt för riktig skog.

Den höggula Skogskovallen.

Ängskovall i mängd. De båda kovallarterna fungerar som marktäckare i skogen, de finns i enorma mängder.

Smultronen trivs på grusiga områden, stigar och småvägar.

Friden är total på Vikasjön den här dagen. Fågelsången är slut för säsongen, häckningsbestyren är avklarade för de större fåglarna, många småfåglar däremot brukar försöka hinna med flera kullar innan den lättillgängliga maten tar slut.

Den "riktiga" sommaren är här, det syns på växtligheten när skogens olika fibblor har kommit igång. Marken under är täckt av Skogskovall och Teveronika.

Ormbäret är snart färdigutvecklat.

Skogens troll ser på när jag lämnar skogen, för den här gången.

Här skulle dagens alltför varma tur ut på Florarna kunna vara slut men de öppna markerna mellan skogen och Vika gård har exploderat i en kaskad av vackra blommor på ängen.

Lite som det såg ut "förr i världen"! De måste naturligtvis avnjutas i all sin skönhet innan dagen är slut.

Artrikedomen och mångfalden är stor men det är en skönhet på lånad tid. Om inte gräset slås eller skogen tillåts krypa närmare kommer den att försvinna på sikt. En förutsättning är också att den inte får gödslas med konstgjorda produkter. Den bästa markvården står mularna för men ingen kan tvinga en markägare att hålla djur bara för den sakens skull?

Den vackra Ängsklockan här änget till.

Ärenpris, en art av veronika, är inte jättevanlig längre, den döljer sig långt ner i gräset.

Röllekan kan variera i färg mellan vitt och olika röda kulörer.

Grässtjärnblomman täcker marken som vita stjärnformiga prickar.

Gökblomstren färgar marken i ljusrött. Som grannar har den Ängssyra, Förgätmigej och Smörblommor.

Den blåvita blandningen står Teveronikan och Grässtjärnblomman för.

De gamla uthusen och ladorna på Vika gård berättar om en svunnen tid!

Text och foto: Björn Söderström © 2015