Vika och Vikasjön

Dags för en nytt besök på Florarna, denna gång från ett annat håll än Stenstamon. Börja i hagmarken bakom den gård som heter Vika och gå mot Stenstamon och sedan tillbaka. En helt annan skogstyp i början av stigen än t.ex. på Florberget.

Vikasjön är också värd att besöka och ligger inte långt ifrån hagmarken och Vika gård.

Det är en helt annan skog som möter där stigen mot Stenstamon börjar från Vika. Gles och öppen och med en helt annan rikedom på kärlväxter än i den steniga barrskogen.

Träden är inte lika bevuxna av lavar som i den rena barrskogen. Kan tänkas att de tätare partierna i skogen kan behålla luftfuktigheten bättre?

Skogen ger ett betydligt yngre intryck än på andra platser. Troligtvis har den brukats tidigare men inte på det förödande sätt som dagens rovdrift för kortsiktig ekonomisk vinst till aktieägare som inte ens bor på orten innebär?

Lite längre in längs stigen övergår skogen mer och mer till att bli artfattig och täckt av blåbärsris. Den mer öppna skogen har gräsväxt och en mångfald av växter, blåsipporna är borta sedan veckovis men avslöjas av sina njurformade blad. Några enstaka vitsippor håller ut. Ängs- och skogskovall är inte riktigt färdiga ännu men täcker marken i tusental. Skogsstjärnor, kabbelekor i de blöta partierna, blåsugor, teveronika, violer m.m. På ett ställe visar sig några nattvioler i tidigt knoppstadie, de kommer att blomma om en dryg vecka.

Det är varmt i skogen och myggen har börjat komma på allvar. Inte så farligt ännu men det kommer att bli värre. Överallt får en vandrare trådar från spindlarnas nät i ansiktet, minst lika obehagligt som myggen?!

Några få vattensamlingar längs vandringen men trots allt regnande sista tiden är det väldigt torrt i skogen och på stigen. Det är helt onödigt att ha stövlar på fötterna, kängor är betydligt trevligare att gå i. Alla trusk har spänger att passera över.

Ormbunkarna är i full prakt längs stigen, speciellt på lite blötare partier.

Så ska det se ut i en riktig skog, en blandning av löv-och barrträd, långt ifrån den enfaldiga och negativa monokultur som skogsindustrin inför när naturskogen avverkats.

Lövträden domineras av björk och asp.

Under vandringen mot Stenstamon passeras några öppna ytor, kärr eller trusk som de brukar kallas. Rejält blöta och helt täckta av vattenälskande växter.

 

Inte undra på känslan av Norrland kommer lite då och då vid besök på Florarna? Ganska fantastiskt att det finns ett så stort och innehållsrikt område i norra Uppland!

Dags att gå tillbaka mot Vika och lämna de gamla träden i fred!

Inte lätt för ljuset att tränga ner till marken, de nya löven tar tacksamt emot ljuset och inte mycket kan passera på väg ner?

I en riktig skog förnyar sig träden själva, när en lämplig plats blir ledig får ett lövträd chansen, när det sedan blir gammalt kan ett barrträ få platsen, sedan upprepas proceduren men det tar många hundra år ibland. I dagens samhälle med kvartalsekonomi i företagen blir det till en konfikt mellan natur och ekonomiska vinster. Det största problemet är dock att alltför få människor bryr sig om naturen utan bara ser den som en plånbok eller plats för onödig nöjesjakt.

Snart tillbaka till Vika för ett besök nere vid sjön med samma namn, Vikasjön.

Den öppna gräsytan är saftig och full med blomster, grässtjärnblommor, förgätmigej och tjärblomstren har just börjat blomma.

Tjärblomsten står vackert i solljuset med sin mörkröda färg, tar man på växten känns det hur klibbig den är, den trivs på riktigt mager jord eller helst sand och grus som på alla rullstensåsar och gravfält i Uppland.

Längs vägen ner till sjön syns det hur enormt grov och hög skogen är, både löv- och barrträden når höjder som man knappast ser på andra platser?

Sjön skymtar mellan träden och några gamla fiskestugor finns längs stigen. De ser inte ut att användas speciellt mycket längre?

Alldeles nere vid sjökanten dominerar björkskogen, träd som älskar vatten men de tål inte att stå i vatten hela tiden, då ruttnar de och dör.

Det grova trädets bark är imponerande och ska inte röras

Framme vid sjön känns vinden svalkande efter den varma och svettiga vandringen i skogen. En härlig försommardag har givit stora upplevelser.

 

I sjöns östra kant finns en myr som heter Ressaren, den ska besökas om någon vecka för att uppleva några av de få orkidéer som Florarna bjuder på nämligen Ängsnycklar.

 

Text och foto: Björn Söderström © 2015