Stora Agnsjön

Dagens utflykt i det fina novembervädret gick till Stora Agnsjön. En vandring från en plats som kallas Tranmossen på kartan och nås via en skogsväg från Sibbo. Ingen lång vandring men rätt besvärlig. Det är ganska blött i markerna och stigen blir hal tack vare alla nedfallna löv, mossklädda stenar och nakna trädrötter. När solen står så lågt som den gör i november blir också motljuset besvärligt, lätt att trampa fel!

Äntligen ligger den där i horisonten, den större av de båda Agnsjöarna.

Längs vägen är de stora stenblocken klädda med olika mossor och gråvita renlavar. Det som används som dekoration av ljusstakar till advent är renlav och inte som många tror vitmossa, det är något helt annat. Men Florarna är ett naturreservat och där får ingenting plockas, tack och lov, naturen måste få vara i fred någonstans för mänsklig exploatering!

Florarna är ingen botaniskt rikt område men det finns gott om olika mossor och lavar.

Den färgprakt som höstlöven visar upp under september-oktober är över. Trädens alla löv har fallit och ligger på marken, där de så småningom blir ny jord.

 

Höstlövens färgprakt finns inte längre men gräsen och ormbunkarna står för novembers färger.

På några platser längs stigen ligger de stora stenblocken öppna.

På andra platser är stenblocken klädda med gröna mossor. Under den sena höstens fuktighet, regn och dagg, får mossorna helt andra färger och volym än under sommarmånaderna. Efter en vinter med snö är de helt uttorkade och färglösa jämfört med hösten, som är rätt tid för alla mossor och lavar.

Den sista biten av stigen till Stora Agnsjön är en typisk fattigmyr, vitmossor i botten, olika bärris och skvattram. Lätt att föreställa sig den starka doften som skvattram ger när den är på topp under sommaren, speciellt på kvällarna.

Många träd är helt klädda med lavar vilket tyder på bra och ren luft i området.

Det är en ganska stor sjö, den större av Agnsjöarna. Nu i november är den helt tyst och övergiven av de fåglar som är gäster under sommaren. Storlom, Knipa och säkert några fler arter av änder.

Bostaden i trädet vid strandkanten är ledig för säsongen, när isen går nästa vår blir den säkert upptagen igen av familjen Knipa.

Allting, gräsen, träden och vassen dryper av fukt. Det hör till årstiden.

Längs sjön finns det partier som är rena labyrinterna av stenblock, det är faktiskt inte helt lätt att ta sig fram i området?

Revlummern är i sitt rätta element. I några sänkor täcker den marken.

Det totala lugnet härskar. Inga ljud från civilisationen som stör.

 

Det är svårt att se sig mätt på en spegelblank vattenyta, den klara luften som hösten bjuder på gör sikten helt glasklar.

Mellan de båda Agnsjöarna finns storvuxen bladvass med dyig botten. Det är inte att rekommendera att ta sig mellan sjöarna på det sättet, bättre att besöka den lilla Agnsjön från andra sidan.

Solen tränger ner och lyser upp vassen och det är visserligen vackert men det gör det betydligt besvärligare att gå där med motljus rakt i ögonen?

Naturen runt Agnsjöarna borde vara idealisk även för se stora skogshönsen, tjädern t.ex.

Trädens knotighet på fattigmyren visar hur besvärligt de kan ha att få tillräckligt med näring. Överlever gör de men de blir aldrig stora som inne i skogen.

På vägen tillbaka lyser gräset upp i det starka och låga motljuset.

Dagens vandring är över, inte så lång men nog så besvärlig. Jag kan inte undvika att tänka på Norrland vid besöken på Florarna. Tacksamt nog finns några få sådana här området även så långt söderut som i Uppland. Nästa tur blir till den lilla Agnsjön men kanske från ett annat håll.

Björn Söderström © 2015