Söderåsen våren 2011

Nationalparken Söderåsen i norra Skåne är en fantastisk ås och ravin klädd med bokskog. I månadskiftet april-maj är det dags för lövsprickningen. Ljuset i bokskogen är helt förtrollande för oss som är födda lite längre norrut i landet och inte har den skogstypen på hemmaplan. Förra årets besök på Creative Adventures workshop blev inte så lyckat då vädret inte ville samarbeta. Det var absolut inget fel på workshopen, tvärtom, den var lika suverän som allt annat från Creative Adventures, men gråväder och även lite regn inspirerar inte till landskapsfoto. Med lite sol och släpljus blir det ett helt annat liv i naturen och på färgerna. Det kändes som att ett återbesök var nödvändigt och i år ville vädret också vara med och bjöd på helt underbara förhållanden, vackert ljus och lagom temperaturer för att orka gå och fotografera, är det för varmt blir det jobbigt att bära på all utrustning.

 

Efter en lång resa med ankomst på sena eftermiddagen är det lagom att börja med ett besök på ravinens östra sida. I det vackra kvällsljuset nästan glöder de späda nyutslagna löven i sin ljusgröna nyans. Tacksamt nog ligger ravinen i vädersträcken så att det bara är att byta sida från öst till väst för att följa ljuset tidigt på morgonen och på kvällen. Mitt på dagen blir ljuset ofta rätt hårt vilket gör att det blir besvärligare att fotografera. Det är väldigt lätt att ta sig fram i en bokskog då den i stort sett saknar undervegetation, den består mest av rostfärgade fjolårslöv där inte ens vitsippor trivs!

 

Bokens grenar står rakt ut från stammen vilket är väldigt karaktäristiskt. Grenverket och stammen bildar nästan ett kors och med det varma kvällsljuset är det oerhört vacker

 

Bokens bark är väldigt slät jämfört med t.ex. ett barrträd som tall. Stammarna har ganska mycket lavar, och de äldsta träden massor av tickor. Sådana förhållanden är nästan bara möjliga i nationalparker och naturreservat. I produktiva skogar hinner inte alla organismer med att utvecklas. Dessutom behövs bra miljö i form av ren luft vilket är fallet i Söderåsen som inte ligger alltför nära några större samhällen eller industrier. Den lilla kvisten har samma växtsätt som de stora grenarna.

I takt med att solnedgången närmar sig blir ljuset varmare och mer gult. Trädstammarnas färg ändras från gråbrunt till gulbrunt och det är naturligtvis solens förtjänst som snart är försvunnen bakom åsen. Utan solen skulle inte ljusets magi ha infunnit sig över huvud taget.

 

Solen är på väg ner för den här dagen och det känns i luften att det blir märkbart kallare bara på en liten stund. Det behövs lite tur för att få se en riktig solnedgång. Nu försvinner den bakom kanten på åsen men i vanliga fall brukar den alltid gå ner i slöjor och moln tack vare luftföroreningarna. Men åsens kant är inte samma sak som horisonten!

Den nya dagen börjar tjugo över fem på morgonen med soluppgången över Söderåsens ravin. Det blir till att gå upp strax efter klockan 4 för att hinna med att se den och det är rejält kallt ute. Men det är värt all ansträngning en sådan här morgon. Perfekta förhållanden och det är förvånansvärt hur fort allt går. Först syns bara en liten glimt av solskärvan och bara på någon minut har den lämnat horisonten och den värmer redan!

Ljuset är varmt men den riktigt gula delen försvinner snabbt sedan solen lämnat horisonten och klättrat en bit på himlen. Avståndet till ravinens östra sida gör att känslan av distans infinner sig. Dessutom ligger den delen i skugga och färgerna går mer i blått.

Bokens löv får en fantastisk ljusgrön och skimrande ton i solljuset. Redan efter en timme är morgonljusets förtrollning bruten och det är dags att tänka på lite sömn och föda. Resten av dagen är avsedd för den intressanta ravinen i åsens botten.

Nere i ravinen är det som att komma till en helt annan värld än uppe på åsen. Det finns flera sorters träd än uppe på åsen där boken är helt dominerande. Markskiktet är inte alls lika sterilt som i den renodlade bokskogen och det finns gott om olika sippor,  blå- vit- och gulsippor. Skogsbingel och harsyra syns också så här tidigt på året. Ravinen domineras av en porlande bäck med klart vatten. Det känns riktigt exotiskt och mera som om platsen vore nere i södra Europa! Det är bra ordnat för besökare då stigarna är försedda med spänger av trätrallar. Det blir lite värre längre in i ravinen.

 

Det infinner sig en känsla av frid under vandringen in i ravinen. De enda ljud som hörs är bäckens porlande vatten och fågelsången.

 

Färgskalan förändras hela tiden och i ravinens dunkla partier saknas det ljusgröna. Det är stor skillnad på ljusmängden jämfört med uppe på åsen, de bokar som finns här nere och står skuggigt till är bara i knopp jämfört med resten som slog ut för över en vecka sedan. Vattnet är helt klart och speglar allt som kommer uppifrån. Med en sämre vattenkvalité skulle många nyanser ha försvunnit.

Längre in i ravinen ökar fågelsången i styrka och det är framför allt grönsångaren som hörs. Nationalparkens karaktärsfågel är skogsduvan men den syns inte till idag. Däremot dyker den trevliga lilla trädkryparen upp på några platser. En annan fågel som trivs runt bäcken är forsärlan som både hörs och visar sig ett par gånger under turen genom ravinen.

Att titta ner i bäcken känns som att använda ett kaledioskop. Alla färger återges i en fantastisk palett, allt från kopparrött till djupaste grönt. Den nedfallna trädstammen är en utmärkt plats för forsärlan att sitta på och spana efter föda.

Runt bäcken finns boken i alla stadier av sitt liv. Knoppar, halvt utslagna löv, redan fullt utslagna och gamla träd som snart har gjort sitt. Överallt i nationalparken syns också nya blivande bokar på marken. Små smala kvistar med några enstaka löv som de gamla träden har sått och på det sättet bidragit till skogens föryngring.

 

På många ställen i bäcken under vandringen dyker det upp små vattenfall. Inte större än att bäckens öringar lätt kan hoppa över dom. Ofta är det nedfallna träd som bildat fallet och till ett annat år har det upphört då trädet flyttat på sig eller helt enkelt brutits ner av ålder. Sedan upprepas proceduren när andra träd faller för åldersstrecket. Strömmande vatten är alltid fascinerande att titta på.

 

Den vackra gulsippan finns lite här och där i ravinen. En art som är ovanlig för oss som kommer norrifrån i landet. Den sista kilometern att vandra in i ravinen är jobbig. Marken består av kantiga stenar och fötterna vill åka iväg alla håll. Bäcken har också förändrats och står helt stilla. Alternativet att gå samma väg tillbaka känns inte lika spännande utan stigen fortsätter brant uppför åsens östra kant till Liagården. Därifrån går stigen tillbaka ovanpå åsen och det är en enkel och bekväm vandring utom på slutet. Då lutar det brant neråt mot Skäralid och det gäller att passa sig. Fötterna kan lätt rutscha iväg, speciellt efter dagens ansträngning!

Efter en ansträngande dag känns det inte som om fötterna vill gå så mycket längre men en tur upp till åsens östra sida för att njuta av kvällsolen är aldrig fel.

Den sista dagen på resan bjuder också på fina förhållanden. Det är inte helt enkelt att fotografera interiörer i någon skog. Träden är höga och kontrasterna är väldigt stora. Den ljusa himlen och de skira löven avviker totalt från trädstammarna som ser mörka ut i siluett. På närmare håll och i sidljus framträder strukturen i barken och alla lavar på ett helt annat sätt än i rent motljus. Det blir till att kompromissa och titta mer på detaljer istället.

I det starka ljuset bildas också mörka skuggor bakom trädstammarna. Känslan blir att löven fått sin belysning från en spotlight och framträder på det sättet mycket tydligare än annars. Ljuset är nyckeln till allt!

Det är nästan omöjligt att se sig mätt på färgprakten i bokskogen!

Dags att åka hem för den här gången. Årets besök har varit mycket lyckat med stora naturupplevelser. Förra årets workshop  med Creative Adventures gav stor mersmak och ett nytt besök t.ex. i höst är inte otänkbart. Färgprakten i oktober månad är säkert minst lika vacker fast på ett annat sätt.

Text och foto: Björn Söderström © 2011