Skördedag i Österbybruk 2010

I helgen 4/9 var det dags att skörda den lilla åkern i korsningen Långgatan-Hammargatan med gamla metoder. Inga traktorer eller andra motordrivna redskap utan enbart naturliga hästkrafter i form av Ardennerhästar. Innan traktorerna blev böndernas självklara dragverktyg för sina redskap var det hästen som gällde. Ardennern är en stor och kraftig arbetshäst som har sitt ursprung i Ardennerna, ett höglandsområde i sydöstra hörnet av Belgien på gränsen mot Frankrike. Det är en fantastisk häst då den är enormt stark, klarar hårt väder, tycker om arbete och är väldigt trevlig mot människor.

Det är dags att börja arbeta! De tre Ardennerna har utrustats med de seldon som går åt för att dra redskapet, i det här fallet en självbindare, ett viktigt tekniskt framsteg på väg mot ett modernt jordbruk. Hästarna lyder bonden och det är nog tur, ingen människa i världen skulle orka hålla emot om dessa kraftpaket inte ville samarbeta.

Redskapet som skall användas idag är en hästdragen självbindare av typen Mc Cormick N 6, c:a 80 år gammal men fortfarande fungerande. Modellnumret 6 betyder att bordet har en bredd av 6 fot vilket motsvarar 180 centimeter i svenska mått. Själva maskinen är bredare än så, de 6 foten är måttet på hur brett den slår grödan. Den runda behållaren på maskinens baksida innehåller snöret som binder ihop den slagna grödan som sedan matas ut på vänstra sidan. Tidigare maskiner matade ut grödan direkt utan att binda ihop den som kärvar och då fick man samla ihop och knyta för hand. På det sättet blev självbindaren en stor arbetsbesparing.

Hästarna kopplas ihop med självbindaren. Alla leder och ok är nödvändiga för att ekipaget skall kunna svänga. De är lätt att inse hur mycket avancerad teknik som gick åt redan i äldre tider, smeder och timmermän hade säkert gott om jobb men troligtvis fick bonden själv försöka klara av så många yrkesroller som möjligt på egen hand.

Hästarna väntar tålmodigt på att få arbeta och Ardennerns lugna psyke underlättar säkert för bonden. En modernare typ av häst hade säkert ryckt och slitit i alltihop och det är lätt att räkna ut vilka skador som bonden kunnat få på händer och armar när en stark häst inte står still.

Alla selar och remmar kommer liksom självbindaren från U.S.A. En grupp starkt religiösa människor i delstater som Pennsylvania, Ohio och Indiana har valt att leva utanför det moderna samhället med alla sina faciliteter och teknik. Dom kallas för Amishfolket och är från början invandrade från Europa, ungefär som de som utvandrade från Sverige när svälten härjade i förra århundradet.

Amish lever med den teknik som fanns för c:a 100 år sedan och därför är dom duktiga på äldre tiders metoder och deras jordbruk bedrivs utan moderna maskiner. Inte undra på att dom kan tillverka hästens alla selar med hög kvalité. Allt måste hålla under mycket lång tid.

De här hästarnas selar kommer just från Amish i U.S.A. och det är ett fantastiskt vackert hantverk.

Äntligen är det dags för hästarna att få göra lite nytta. Självbindaren med sin förare följer med hur lätt som helst när dom urstarka hästarna börjar dra och ändå är det ingen lätt maskin. Kopplingarna mellan redskapet och hästarna måste fungera perfekt, annars får de olika hästarna inte samma belastning och dels skulle det bli svårt att svänga.

Det är en vacker syn i det fina höstvädret när arbetet med att skörda åkern kommer igång. Den roterande vindan med sina träribbor hjälper till att trycka in alla strån emot den mottagande kniven som är spänd tvärs över bordet. På själva bordet roterar en spänd duk av ett starkt vävt tygstycke, ungefär som dagens säckväv och det är också försett med tunna träribbor som är fastnitade med kopparnitar. Dels hjälper träribborna till med att hålla duken spänd och dels hjälper de till med transporten av grödan. Den roterande duken har till uppgift att dra den kapade grödan in i maskinen för att sedan bindas till kärvar som kastas ut på andra sidan.

Samspelet mellan människa och häst är härligt att se på. Det är något som gått förlorat i våra tider när man bara mäter allt i pengar.

 

 

Bonden styr hästarna med hjälp av tömmarna och sina kommandon.

Det krävs koncentration!

Naturligtvis uppstår det lite problem, en av remmarna som håller ihop duken i botten på bordet har gått av och måste repareras eller bytas ut. Det är inte så konstigt att gamla saker går sönder. Man kan bara undra om allt som tillverkas idag ens går att reparera i framtiden?

Som tur är finns det ett Lantbruksmuseum i Österbybruk, montera bort duken och iväg med den till muséet där den snabbt repareras av de duktiga äldre medarbetare som säkert har massvis av erfarenhet att ta fram från sina egna jordbruk. Nu gäller det att trä in duken på nytt och det är inte så enkelt då remmarnas spännen vill vika sig dubbelt men det löser sig snabbt.

Det är dags att återuppta arbetet! Åkern är inte stor men allt tar sin tid. På bilden syns hur de bundna kärvarna har kastats ut på vänster sida.

Bara sista kurvan kvar innan allt är slaget. Efter jobbet med självbindaren är hästarna rejält svettiga men nu behöver dom inte jobba mer idag. Dagens arbete är dock inte slut, någon måste ta hand om skörden också!

Unghästen måste också få vara med och jobba lite. Alla kärvar läggs på släden och dras bort från åkern för att sedan träs upp på störar, är det större mängder hade det säkert varit på hässjor istället.

Det här är inget man får se i landskapet längre, vid spannmålsodling försvinner allt inomhus sedan skördetröskan gjort sitt och traktorn kört bort säden. Om det är gräs och klöver förvaras det i fula vita plastsäckar som ser ut som jätteostar.

Den unga hästen måste också få lite uppskattning för sitt jobb! Den behöver inte ha så tunga selar och don på sig som de äldre hästarna. Det räcker med en enklare uppsättning för att koppla släden och en vanlig grimma.

Inget fel på aptiten!

 

Skörden skall tas hem från åkern och då kommer hästen till nytta igen för att dra vagnen där allt skall lastas. Kärvarna plockas av från störarna med hjälp av högafflar.

Det skall staplas noga för att allt skall få plats och inget ramla av under körningen.

Jobbet rullar på i det fina vädret! Allt är pålastat och dagens arbete på åkern är klart.

Återstår att åka hem med hästarna och skörden till gården. Det är ett fascinerande arbete som lockat många åskådare, inte bara äldre människor som kanske har egna minnen och erfarenheter av jordbruk utan även yngre. De som lägger ner detta arbete gör en mycket stor kulturinsats. Utan entusiaster kommer alla gamla metoder och kunskaper att gå i graven i takt med att äldre människor går ur tiden och det skulle göra oss alla betydligt fattigare.

Text och foto: Björn Söderström © 2010