Runde fågelparadis 2012

Runde är en ö på den Norska västkusten, berömd för sitt fågelberg med olika havslevande fågelarter. Runde ligger strax utanför Ålesund och i jämnhöjd med Sundsvall i Sverige. Jag åkte dit med ett gäng fågelintresserade fotografer på en resa arrangerad av Fotoresa i Örebro. Resan blev mycket lyckad tack vare perfekt organisation, trevliga människor och samarbetsvilligt väder!

Första dagen

Start kl.3 på natten och resan till Runde är minst sagt jobbig, över 15 timmars bilkörning från Örebro och vägarna i Norge kan vara rätt besvärliga. På slutet av resan passeras ett antal broar mellan olika öar och en tur med färja. Ön består mest av ett stort berg som stupar lodrätt ner i havet på öns insida där fågelberget ligger, utsidan mot Atlanten är inte lika lodrätt och gräsbevuxen. På insidan finns också lite planare mark där några bönder odlar vall till sina kreatur. Fåren klarar sig under sommaren med gräset på berget. Klimatet är rätt tufft, inte speciellt kallt men det blåser alltid mer eller mindre. På öns utsida är Atlanten helt öppen utan skyddande öar. När kulingvindarna drar på blir det svårt att skydda sig.

Goksøyr heter byn där vi bor och den består bara av några hus och campingplatser på öns utsida. Turismen till ön drar säkert inte in allför mycket inkomster, det finns ingen affär utan bara en kiosk och båtturer nedanför fågelberget att spendera pengar på.

Utsikt från öns insida mot Remøy. Det finns en hel del gamla hus som är rejält slitna av klimatet. Gräsvallen är full av sommarblomster som smörblommor och ängssyra.

Bron över till Runde är 428 meter lång och går delvis över en stenlagd pir.

De fallfärdiga husen längs vägen fram till byn vittnar om att ett gammalt levnadssätt håller på att försvinna. Det går inte längre att dra sig fram som småbrukare kombinerat med fiske.

Längs vägen till byn ligger en mycket vacker liten kyrkogård. En detalj som man lägger märke till är att nästan alla namn innehåller orterna Runde eller Goksøyr?

Vissa gravstenar är så gamla att de är övervuxna med orangefärgade kartlavar. Passande nog växer ofta Smörbollar (Trollius Europeaus) framför gravstenarna.

Längs vägen ligger en modern småbåtshamn, där gammalt trängs med nytt. Hit kommer vi att återvända ett par gånger under veckan för att göra sjöresor till fågelberget med skepparen Johan Moltu och hans båt Aquila. Hamnen omges av en rejäl pir mot Norska havet, det kan blåsa väldigt hårt och långvarigt från väst och båtarna måste skyddas.

Husen i hamnen är gamla och används inte längre som under tiden med kustfisket. Det är en syn som är vanlig numera i Norge...

...gamla fiskebåtar och hus som inte underhålls längre.

Nu är vi framme vid vårt boende för veckan. Två fina hus med 6 fotografer i varje. En skylt utanför huset visar hur lång tid det tar att gå till olika platser, men den talar inte om hur brutalt branta vandringarna kommer att bli! Jobbigt för oss som tillbringar dagarna på ett kontor framför en dator. Trots att vi är trötta efter resan så är ett besök hos Lunnefåglarna (Fratercula arctica) ett måste! Ljuset är lite tråkigt i början på veckan, första besöket gav gråväder och det andra slutade i strilande regn men det blev fina förhållanden i slutet på veckan. Vandringen uppför berget är inte att leka med och när man kommit upp på höjden är det bäst att sätta sig ner och ta det lugnt innan det är dags att ta bilder, det finns gott om tid. Ett klassiskt misstag när man kommer till en ny och exotisk plats är att ha för bråttom!

All fotografering är beroende av ljuset. Om det är molnigt och grått är det svårt att få fram former i naturen, gäller all landskapfotografering samt fåglar och växter. Men å andra sidan gäller det att göra det bästa av det ljus som finns och vi får vara nöjda med att det första  försöket gav bilder som åtminstone duger som dokumentära. Det blev betydligt bättre i slutet på veckan! Lunnefåglarna är inte stora och de är inte speciellt rädda för oss fotografer vilket gör att det går att komma nära utan gömslen och det behövs inte heller några supertelen för att få bilder. Ibland kommer de t.o.m. innanför objektivens närgränser och det är ju inte fallet med andra fåglar? Digitalkamerorna gör att det är "gratis" att ta mycket bilder utan att bli ruinerad som hade varit fallet med film i kameran. Det är bara att försöka och radera det som inte håller måttet, det kommer en ny chans i morgon!!
    


 

Andra dagen

Börjar lite lugnt med att vandra omkring bland husen nere i byn där vi bor. Kustremsan mot Atlanten ligger bara några hundra meter nedanför husen och bjuder på imponerande utsikt, speciellt när det blåser lite extra, och det gör det ofta på Norska havet! På mornarna brukar havet vara ganska lugnt men framåt eftermiddagen ökar vinden regelbundet varje dag. Det är inte så farligt kallt den här årstiden men det går åt vindtäta kläder, annars blir det jobbigt att vara ute en hel dag.

I bakgrunden syns området runt den närmaste staden, Ålesund, som ligger lite längre norr- och österut. Floran på Runde är intressant, det är en blandning av kust- och fjällväxter.

Rosenrot (Rhodiola rosea) växer överallt i bergsskrevorna.

Berget har intressanta färger, format och slipat av vinden och havet genom århundraden. Klipporna ner mot vattnet är vassa. En båt som kommer för nära skulle få sin bordläggning krossad och det gäller att inte gå för nära vid pålandsvind. Trift (Armeria maritima) är en typisk växt för havsstränder och klippor och den ser vi överallt runt ön.

 

De träd och buskar som vill växa på ön får verkligen kämpa för att hålla sig kvar. Träden blir inte stora då vinden tuktar hårt!

Det ligger några få gårdar mot havet på öns utsida, allting lutar mer eller mindre och på bilden syns stigens första sträckning upp mot berget, räcket skymtar till höger. Den inledande delen är mycket brant och faktiskt asfalterad ett antal hundra meter och försedd med ett räcke. Bra att hålla sig i när vi kämpar för att ta oss uppför. Inte dumt heller med asfalten, en stig som stupar brant neråt med grus skulle kunna få trötta fötter att rutcha iväg ganska lätt?

Strandkanten är fylld av stora svarta stenar, belägda med snäckor och lavar. Underligt nog är de inte speciellt hala att gå på? Det gäller ändå att passa sig eftersom stenarna kommer att "försvinna" ett antal timmar senare när tidvattnet kommer in.  

Mellan stenarna flyter flera arter av tång, vattnet är absolut kristallklart.

Mot kvällningen gör vi ett nytt besök hos Lunnefåglarna men vi har vädret emot oss, redan på vägen upp börjar det småregna och mot slutet av kvällen strilar regnet ner. Det är ingen fara för kamerorna men det är naturligtvis inte särskilt trevligt att få allting genomsurt. Lunnarna ligger ute på havet hela dagar och fiskar och mot kvällen börjar de flyga runt i cirklar omkring sina boplatser, det är så många i luften samtidigt att det ser ut som en myggsvärm. En efter en landar de på sina utkiksplatser och efter en stund drar de iväg på en ny flygtur, och så håller det på i flera timmar, det enda som håller oss fotografer kvar är tillgången på ljus och det är ingen bristvara tidigt i juni. Det är bara regnandet som förstör den här kvällen.

Färgerna brukar bli bra vid fotografering i regn men det är svårt att få bilderna att riktigt "studsa"!

 


   

Tredje dagen

Startar och vi känner oss lite slitna av vandringen tillbaka nedför berget i går i regnet. Tacksamt nog går det bra att torka kläder och annat i huset över natten. Vi tar en tur till öns insida och åker förbi hamnen och brofästet och vidare ut på en liten grusväg fram till berget. Öns klippkuster och växtlighet är spännade att utforska, färgerna är fantastiska hos stenar och lavar. Senare på dagen är det dags att åka båt till fågelberget.

 

Kustremsan på den här platsen består av små klippor med trånga vikar emellan. Klipporna verkar uppbyggda i skikt och består ofta av skiffer som är vanligt i Norge.

I bakgrunden syns en av de båtar som gör turer till fågelberget med fågelskådare och vanliga turister. Klipporna bjuder på fantastiska former. Färgerna varierar från helt svart till ljust grått. De orange kartlavar som växer på klipporna måste ha funnits där i hundratals år, tillväxten är inte många millimeter per år.

 

Klippväggen ser ut som ett månlandskap, de få växter som klarar av miljön tar chansen i skrevorna där jorden inte blåst bort.

Färgprakten hos tången och lavarna är fantastisk!

I bergsskrevorna växer det gott om Strandglim (Silene vulgaris maritima), en nejlikväxt. Öns får har en bra tid just nu när gräset är färskt för året. Tackorna håller reda på sina lamm. En kritisk tid på året är när lammen föds, om vädret blir alltför hårt kan det gå illa, lite längre fram på året som vid det här tillfället i juni har de vuxit så pass mycket att de fått den styrka som behövs för att klara sig.

Landskapet ger ett nästan surrealistiskt intryck med sina vassa klippformationer. Remøy i bakgrunden. På väg tillbaka mot hamnen och båtturen stöter vi på ett par Strandskator (Haematopus ostralegus) som är nervösa för sina ungar. Några grå figurer rör sig i gräset, sedan är de borta för våra ögon!

Dags att åka tillbaka till boendet för lite lunch och förberedelser inför båtturen.

Johan Maxe, en av reseledarna går igenom vad som gäller under båtfärden. Ingen ska behöva bli sjösjuk då vinden inte är speciellt stark idag. Visserligen rullar en mindre båt byggd för fiske en hel del men när vi sitter utomhus och kan se horisonten hela tiden bör det inte bli några problem. Dessutom ligger fågelberget på insidan av ön och är helt skyddad från pålandsvinden utifrån. Det knepiga blir att fotografera från en båt som inte står stilla, stativ är ju inget alternativ?

Det första vi möts av är en klippa där Toppskarvarna (Phalacrocorax aristotelis) gärna tillbringar tiden när de inte fiskar. Skarvarna behöver torka sina vingar då de inte har samma typ av infettning som t.ex. dykänder har. Ofta står en Havstrut (Larus marinus) på samma klippa och bevakar omgivningen.

Alla förebereder sig på sitt sätt, Hasse Sandberg och Ove Lundqvist, som är den andra reseledaren, tar det lugnt, resan ut till fåglarna tar en del tid, på sjön färdas man aldrig fort!

Olof Pettersson och Johan Maxe sätter sig i lä bakom båtens hytt, båda har varit här förut och är rutinerade. De har just blivit medlemmar i D3s-klubben! Peter Sandberg sitter längre bak i båten och njuter av resan.

Anna Larsson på vägen ut till fågelberget. Stephan Andersson och Anna under vägen tillbaka, Anna har just blivit duschad då båten går rakt mot vinden och när den doppar stäven kan båten bli översköljd med saltvatten. Att få en sån dusch är inte så farligt för oss, däremot kan saltvatten vara rena döden för en kamera och det gäller att torka av den snabbt så att inget vatten tränger in, moderna kameror brukar vara väl tätade och det ska inte vara någon fara för utrustningen.

 

När båten närmar sig fågelberget åker vi rakt in i stora flockar av alkfåglar som ligger på vattnet nedanför berget. Lunnefåglarna rör sig framför den gräsbeklädda delen av berget. De låter oss inte komma alltför nära, även om båten bara driver sticker de iväg när avståndet blir för litet. Havet är alldeles svartprickigt av fåglar. När vi ser samma flock ovanifrån berget ser det helt annnorlunda ut.

Ordningen inom fågelsamhället är helt uppdelad. De små Tobisgrisslorna (Cepphus grylle) håller sig helt för sig själva och häckar under stenblocken alldeles ovanför vattenytan. Toppskarvarna är lätta att hitta, den klippa där de sitter är alldeles vit av det som kommer ut ur fåglarna. Det är ganska svårt att fotografera från båten, den rör sig hela tiden och det gör fåglarna också. Inte lätt att hänga med, en del lite dyrare kameror och teleobjektiv har inbyggd vibrationsdämpning, VR, och det hjälper något, moderna kameror har också autofokusering men det är inte alltid den fungerar om den inte vet vad som ska prioriteras. Man får helt enkelt prova sig fram till vad som fungerar bäst?

 

De enda fåglar som verkar trivs ihop är Tordmulen (Alca torda) and Sillgrisslan (Uria aalge), lätta att skilja åt då Tordmulen är helt svart ovanpå med ett vitt streck på näbben. Sillgrisslan är brunsvart och har spetsig näbb.

 

Tordmularna sitter gärna på sina häckningsplatser...

 

...däremot föredrar Sillgrisslorna att ligga i vattnet?!

Måsen som befolkar fågelbergen heter Tretåig mås (Rissa tridactyla), det Engelska namnet är mycket bättre,"Kittiwake", det är exakt så de låter när de flyger, lätt och mer likt tärnor än andra måsar. Tyvärr är det en fågel som fått stora problem med försörjningen och bestånden har minskat dramatiskt men ingen vet riktigt varför. Troligtvis är tillgången på föda begränsad då måsen inte kan dyka efter byten, bara ta det som finns på ytan och om fiskbestånden förändrats blir det svårt eftersom alla djur är en del i en näringskedja och inte kan ställa om.

Längre fram är det Havssulorna (Sula bassana) som "äger" berget. En otroligt imponerande fågel som på kort tid byggt upp en jättekoloni. De ser ut att sväva fram utan minsta ansträngning och klättrar högre och högre upp i hangvindarna.

 

Hela bergssidan är fullt av reden där Havssulorna ligger och ruvar. De samlar hela tiden nytt material till sina bon. Det är svårt att se något som skulle kunna hota att Sulorna blir fler och fler och utökar sin utbredning. Det är bara tillgången på föda som kan sätta stopp för deras dominans.

Den jättelika Havsörnen (Haliaeetus albicilla) patrullerar hela tiden fågelbergets sidor och sprider skräck i alla fåglar utom Sulorna. Örnen på bilden är ringmärkt och som mest ser vi hela 9 st örnar samtidigt på himlen!! Hela tiden när örnen jagar blir den attackerad av måsar, kråkor och korpar, den har ingen enkel tillvaro? Havsörnen är en ganska klumpig fågel, utom när den segelflyger på himlen, och får jobba mycket för att få ett byte. Sulorna flyger på som ingenting hänt och skulle nog kunna spetsa örnen med sina näbbar om det behövdes?

Det är dags för oss att åka tillbaka till hamnen efter en fantastiskt båttur till Rundes fågelberg. Massor av nya intryck och bilder att ta reda på. Lite senare på kvällen är det dags för en ny vandring upp till Lundeura, vädret är betydligt trevligare nu när molnen skingrats och vi hoppas på varmt kvällsljus!

 

Äntligen uppe på Lundeura igen och den här gången är vädret det rätta! Det är gott om fotografer och fågelskådare på klipphyllan och ett rep är uppsatt som gräns för att inte störa fåglarna. Men det är inte något som helst problem, lunnarna landar ibland så nära att teleobjektiven blir för långa, ovanligt vid fågelfotografering?

Kvälljuset är så varmt och gult som vi önskade, lunnarnas lackröda näbbar och fötter riktigt lyser i det lågt stående solljuset vilket inte var fallet de tidigare kvällarna. De gäller att ha lite tur för att få rätt väder. Även fåglarnas kroppar får den form man vill ha på bild tack vare släpljuset, i gråljus framträder inte formerna på långa vägar lika vackert!

Vi sitter kvar långt in mot kvällen och efter vandringen hemåt är det en lång och innehållsrik dag som har tagit slut på bästa sätt. Det går inte att önska så mycket mer?
    


  
Fjärde dagen

Börjar lite lungt och vi känner oss för vad vi vill göra idag. Det får räcka med lunnefåglar just nu, det är flera dagar kvar på resan. Ett fint utflyktsmål är Rundes fyrplats, det är det längsta man kan gå på ön och det är mycket uppför och tar nästan två timmar att gå dit.

 

En plats som heter Tinden ligger på öns utsida efter en halvtimmes vandring med ett brant klippstup rakt ner i havet, riktigt otäckt att gå för nära kanten. Där håller Stormfåglarna (Fulmarus glacialis) till. De starka hangvindarna mot klipporna är perfekt för fåglarnas flykt, de påminner om måsar men flyger mest med helt stela vingar.

 

Stormfågeln seglar runt klippstupet med största lätthet, den rör knappt vingarna alls utan tar sig runt i cirkel på cirkel tills den landar på sin boplats och efter ett tag är den på vingarna igen.
    

Hasse och Peter Sandberg håller sig på respektfullt avstånd från kanten, om någon ramlade ner där skulle det vara slut, det är bäst att låta fåglarna ha berget för sig själva.

 

Halvvägs till fyren syns plötsligt fyrplatsen från stigen men det är långt kvar att gå och det är mycket uppför men det är bara att bita ihop och fortsätta.
    

När vi kommer fram till bergets kant och ska klättra ner till fyren möts man av en skylt som varnar för vägens kvalité, ska texten tolkas som svensk att man är en dåre som fortsätter? Johan Maxe passar på att ta några bilder med sin nya kamera innan vi tar oss nerför. Tacksamt nog finns ett räcke att hålla sig i på de flesta ställena. Det är inte långt ner till fyrplatsen men med trötta ben är det jobbigt?

 

Huset till höger under den nya fyren tjänstgör som vandrarhem med sovplatser och kök. Det gav oss tillfälle att ta med mat på vandringen hit och äta lunch i det fria, en jättebra idé!

 

Det finns några gamla fina byggnader på platsen men de har naturligtvis ingen ekonomisk betydelse längre.

Jerry Hermansson, min rumskompis, fotograferar den gamla fyrens genomrostiga fundament, betongtrappan upp till platsen hade vittrat sönder och det märks att den inte använts på länge. Bilderna blev dock bra, det syns på Jerrys min!

När vi sitter där i snålblåsten får vi plötsligt bevittna Strandskatornas spel, med klapprande näbbar går de fram på klippan och jagar varandra.

Jerry fortsätter att fotografera och den ensamma Fiskmåsen (Larus canus) undrar säkert vilka underliga figurer vi är?

 

På utsidan av fyren ligger Norska havet helt öppet och vinden drar på ganska rejält och det blir kallt efter ett tag, det är dock alltid fascinerande att sitta vid havet och bara låta tiden gå, det kan aldrig bli tråkigt?
  
Havssulorna flyger förbi fyrplatsen ut till havs för att fiska, vinden ökar hela tiden vi är där men det bekommer inte sulorna det minsta, tyvärr får vi inte se när de störtdyker efter byte den här gången. De tretåiga måsarna flyger också förbi hela tiden men de verkar vara ute efter bomaterial snarare än föda.
    
Det är dags att gå tillbaka till boendet, nästan två timmars vandring återstår men den är enklare än på väg hit, bara man klättrat upp till toppen lutar det svagt utför hela tiden hemåt. Stigen på berget hamnar i skugga på hemvägen och det känns rätt kallt i motvinden men det är bara att öka takten så kommer värmen inifrån!
    
Att vandra upp till Lundeura är inte att tänka på efter en sån här jobbig dag!
    


      
Femte dagen

Ägnar vi oss åt landskapet, både det stora och det lilla.

 

På öns insida mot Remøy ligger ett antal gårdar längst in mot kanten av berget. Berget är delvis klätt av en tät granskog, hur nu den kan överleva alla kulingvindar? Framför gårdarna ligger stora gräsytor som kan slås och användas som foder till de få kor vi ser.

Husen har en hel del "snickarglädje" i form av utsmyckade verandor, burspråk m.m. men ovanligt nog är de målade i vanliga färger. På många andra platser i Norge brukar husen vara t.ex. lila, rosa eller någon annan iögonfallande färg. Här gäller oftast vitt eller ljusgrått vilket passar perfekt i kustmiljö.

Nedanför landsvägen ligger en sandstrand som just nu är öppen tack vare lågvatten. I sanden bildas vackra mönster när vattnet dragit sig bort tillfälligt.

Det är lätt att tro att vi är vid Medelhavet men vattentemperaturen säger något helt annat!

 

Jerry och jag får ett bra tillfälle att träna på att använda våra PC-E objektiv (perspektivkontroll) på sandstranden.

Tångbältena kommer fram runt stenarna när vattnet tillfälligt är lågt. Vattnets färger skiftar hela tiden i soljuset och ibland ser vi några Gravänder (Tadorna tadorna) simmande i vattenbrynet med sina ungar för året.

 

Längs landsvägen växer det några träd här och där men de har ingen chans att bli stora, vinden tuktar allt hårt. Hamnen skymtar i bakgrunden och vi är på väg dit.

 

När hamnen passerats öppnar sig havet på Rundes utsida, som vanligt på eftermiddagen ökar vinden till frisk bris och ibland till kulingstyrka. Det är inte ofta havet ligger helt blank. Motsättningen mellan temperaturen i land och havet gör att luften transporteras inåt land då vattnet alltid är kallare än på land. Den varmare luften stiger och ersätts av kallare från havet.

 

Havets vågor trycker på mot klipporna och det är aldrig riktigt tyst.

 

Jerry och jag går tillbaka till byn längs landsvägen, det är bara någon kilometer. Det är alltid intressant att se hur folk bor på olika platser och det finns många fina hus vid vägen.

 

Där ligger den, byn Goksøyr, alldeles nedanför berget mot öns utsida. Den stig som vi använder ser bekväm och enkel ut på håll, våra stugor ligger alldeles där stigen börjar, men inget kunde vara mer fel. Det är mycket jobbigt att gå upp för stigen men i kväll blir det sista gången för den här resan och vädret lovar perfekta förhållanden till kvällen uppe på Lundeura. Det är dags att ta igen sig lite inför kvällens fotopass!

Kvällen bjuder på alldeles perfekta förhållanden, varmt och gult kvälljus och mycket aktivitet hos Lunnefåglarna. De flyger fram och tillbaka hela tiden och visar prov på sin skicklighet. Det största problemet som de har är landningen på klipporna, de är anpassade för att vara i vattnet, det är alldeles uppenbart! Vingklaffar ut och klart landningsställ men som Johan Maxe påpassande kallade det är det en kontrollerad kraschlandning vi får se varje gång. Testa vingarna är inte helt fel?

Fåglarna är helt enkelt bedårande vackra i det perfekta ljuset. Det är bara att njuta för oss, lunnarna verkar t.o.m. lite intresserade av vad vi håller på med?
    

Det är dags att ta farväl av lunnarna på Lundeura för den här gången. Anders Lövström verkar nöjd med kvällen och det finns det all anledning att vara. Det enda som kändes jobbigt förutom vandringen upp och ner för berget är den stege som fanns för att klättra ner till hyllan. Den var lite för smal och det kändes en aning osäkert att vända sig inåt på nervägen med packning på ryggen, dessutom var avstånden mellan stegen alldeles för långt. Jobbigt för de med korta ben och när man ska klättra uppför och tillbaka mot byn. Men det är petitesser jämfört med alla upplevelser!
    


 

Sjätte dagen

Börjar utan att vi har bestämt oss för någon aktivitet. Alla får göra vad de vill sista dagen men majoriteten bestämmer sig för att göra en ny sjöresa till fågelberget. Vädret är bra men det blåser betydligt mer än förra gången vilket innebär att det kan bli lite "blött" under resan. När båten väl är framme vid berget är det lugnt igen.

Anders och Olof liksom Bo Johnsson har förberett sig väl den här gången. Utresan är inte så blöt då båten har vinden från aktern, det kan rulla lite med det är inte så farligt.

Resan tillbaka däremot kan bli riktigt blöt då båten får vinden rakt framifrån och då kommer sjöar och sköljer över oss. Anna har förberett sig bra och skepparen Johan Moltu likaså.

Klippkusten är oerhört dramatisk och samtidigt farlig för båten men vår skeppare Johan Moltu är skicklig och vet precis vad han håller på med när vi stryker runt klipporna. Området är häckningplatsen för Tobisgrisslorna men vi ser inga, bara ute till havs flyger några men de är lätta att förbise?

 

Färgerna hos vattnet får oss att tro att vi är i ett tropiskt hav?

Mitt på berget finns en grotta dit en del fåglar sökt sig för att häcka, de borde i varje fall få vara ifred för den klumpiga Havsörnen? Runt omkring grottan är berget klätt med tång som syns nu när det är lågvatten, färgerna påminner oss igen om tropiska miljöer.

Toppskarvarna visar prov på sitt beteende, att stå på sin klippa och torka vingarna. Det är svårt att fotografera skarvar, bakgrunden blir ofta för orolig med alla mörka fläckar vilket gör att fåglarna inte framträder så bra, dessutom får kamerans auto-foukus helfnatt när båten samtidigt gungar. Jag övergår till att fokusera manuellt, då går det bättre! Exponeringen är inte heller enkel, skillnaden mellan den vita klippan och de svarta fåglarna är total.

 

De Tretåiga måsarna håller till i en helt otillgänglig del av berget. Efter gammalt plockade befolkningen ägg från berget men det finns ingen anledning att göra så längre av ekonomiska orsaker. Dessutom är alla områden där fåglarna häckar fredade.

När Havsörnen flyger ovanför klippan får Tordmularna panik och kastar sig utför för att snabbt komma på vingarna.

Det är svårt att se sig mätt på Havssulorna som flyger med största lätthet långt ut till havs för att fiska. De ser ut att sväva fram även i stark motvind. Det är den perfekta varelsen för ett liv till havs!

 

Nu får det vara nog med fotografer tycker Lunnen och försöker komma upp i luften. Det är inte helt lätt för alkfåglar att komma upp från vattnet. Att flyga verkar vara ett nödvändigt ont för att kunna genomföra en häckning, större delen av tiden ligger de på vattnet och fiskar och utanför häckningssäsongen lämnar de aldrig vattnet för land utan håller till långt ut till havs inför nästa år.

Idag var det Ewa Kirjavainens tur att bli duschad, lite gladare min när vi är tillbaka i hamnen! På kvällen är det ingen som vill gå upp på berget någon mer gång, vi har fått se vad vi ville och dessutom är det dags för packning och städning. Klockan är inställd på 2 och det gäller att försöka sova lite, om det går?
    
   


   

Sjunde dagen

Det är dags för hemresan till Örebro och vidare för alla deltagare. Kl.3 på morgonen åker vi iväg och det känns lite sorgligt att behöva lämna den här fantastiska platsen. Vädret har varit snällt mot oss och vi har hunnit med väldigt mycket. Resan har givit mersmak och jag tror alla skulle vilja återvända någon gång? Hela arrangemanget har varit fantastiskt bra från Fotoresa i Örebro. En sån här resa ger ofta tillfälle att få nya bekanta som man sedan kan hålla kontakten med via e-mail och telefon eller träffa på egen hand. Tack alla trevliga nya bekanta, Jerry, Olof, Hasse, Peter, Bo, Anna, Ewa och Stephan, Anders känner jag sedan förut! Ett speciellt tack också till de båda reseledarna Johan Maxe och Ove Lundqvist som gjorde resan till en stor upplevelse, tack också till Olof och Ewa som tog på sig rollen som stugvärdar.

Jag återvänder mer än gärna om tillfälle uppstår!!!

 

Text och foto: Björn Söderström © 2012