Mixan och Fillsartrusket

Naturreservatet Florarna bjuder på många olika upplevelser, varierade skogstyper, mossar och kärr. En spännande skog heter Mixan i reservatets västra sida på vägen mellan Tegelsmora och Lövstabruk. Den kanske lämpligaste platsen att börja en vandring ut till Storfloran och försöka nå till Fillsartrusket. En spännande plats där orrarna utövar sitt intensiva spel i mars-april varje år. Det är en fin dag i början på oktober, helt vindstilla, inget regn och lagom kallt för att underlätta vandringen. Tillsammans med Ronny Fredriksson kommer det att bli en spännande dag!

Skogen är ganska gles på många håll och blandad mellan löv och barr vilket ger ett frodigt markskikt tack vare att ljuset kan tränga ner.

Det finns stigar i Mixan men de är inte alltid så enkla att se, naturen tar tillbaka sitt naturliga utseende snabbt när det är så pass få besökare som vandrar i området.

Vi hinner inte så långt innan en ovanlig fågel dyker upp, en tretåig hackspett som trummar på helt obesvärat. Ingen kamera med långa objektiv fanns med i ryggsäcken  i dag och bilden är kraftigt förstorad. Men man får vara glad att få uppleva mötet med den tretåige ändå!

Stigen är beströdd av höstlöv och ibland nästan omöjlig att se?

Det är hela tiden ljust i bakgrunden, skogen på väg mot Storfloran är bara en landtunga omgiven av öppna mossar på båda sidor.

Efter att ha letat efter stigen kommer vi fram till betydligt blötare delar av skogen, men det är inte så konstigt då den ligger väldigt nära de öppna mossarna. På några få ställen finns det utlagda spänger, inte helt lätta att använda då de är hala som såpa!

Nu öppnar sig skogen och det är dags att vandra ut i mossen. Det är rejält blött i botten men inte värre än att det räcker med höga stövlar för att klara sig.

Det är riktig Norrlandskänsla ute på mossen, små barrträd utan chans att bli stora så länge mossen håller vattnet, några enstaka enar försöker etablera sig och markskiktet består av vitmossor, skvattram och pors. Lite tranbär här och där. Det är en ganska artfattig miljö.

Den första stora mossen är passerad och vi kommer upp på en skogsholme. Resterna av en stor gammal gran har blivit en vacker silverfärgad torraka. Säkert en plats för skalbaggar och insekter. Allt har en funktion i ett levande ekosystem.

Äntligen syns den, öppna glesa mossen som är orrarnas spelplats framför Fillsartrusket. Länsstyrelsens koja syns i bakgrunden.

Det är en fantastisk dag, bara sitta ner och njuta av den totala tystnaden, tjärnens vattenspegel är helt blank och allt är stilla. Efter en ansträngande vandring smakar kaffet och smörgåsarna bättre än på någon annan plats!

Orrgömslet är strategiskt placerat, finns plats för två personer och många observationsgluggar. Men det är lågt i takt och inte speciellt bekvämt. Men om man vill uppleva naturens fåglar och djur är det bara att acceptera. En natt går det att stå ut!

Det är fantastisk stämning vid Fillsartrusket den här höstdagen. Tiden står helt stilla, höstfärgerna är underbara att se och från skogen hörs spillkråkan och större hackspetten, det är allt. Alla småfåglar har flyttat söderut, de mesar och titor som stannar kvar är helt tysta i skogen.

Ronny passar på att skriva i Fillsartruskets gästbok.

Porsen får härliga höstfärger och på många ställen är den helt dominerande.

Man kan bara undra vad som finns under vattenytan?

Efter att ha njutit ett antal timmar runt Fillsartrusket är det dags att börja vandringen tillbaka till Mixan.

Känslan av Norrland kommer hela tiden tillbaka?

Höstfärgerna är starka på vissa områden, än finns tid att uppleva färgskalan innan de sena hösten med november och dimmor tar över och släcker allt ljus.

Trädens stammar är silvergråa på ställen där lavar etablerat sig och torrakorna är nästan helt i silver. Man kan bara föreställa sig hur skvattramen doftat under sommartiden, men då är det inte lätt att vistas där med alla elaka insekter? Nu i oktober är allt sånt över och det underlättar vandringen!

Skogen närmar sig och trädens antal ökar. Markskiktet är högt men ändå ganska enkelt att vandra i.

Det är dags att lämna mossarna och försöka hitta stigen tillbaka. Men det går bra den här gången.

Det finns många öppna gläntor i skogen och man kan bara undra om de är naturliga eller inte? Men inget tyder på något annat.

Skogens troll bevakar oss, alla besökare ser inte trollen men vi kan vara helt säkra på att de ser oss och vet vad vi gör? Så länge vi inte stör någon eller förstör något är vi välkomna tillbaka.

Ljuset från de omgivande mossarna gör skogen väldigt behaglig att vandra i, ingen tung och dyster ljusfattig stämning.

Så här ska det vara i en riktig skog, blandning mellan löv- och barrträd, ingen enfaldig monokultur som i en produktionsskog, ett hemskt ord f.ö.

Mossklädda stenblock finns också här och där.

Kopparfärgade löv i öppna vattensamlingar. Hösten kan vara väldigt färgstark innan senhösten tar över.

Ännu ett troll som klätt ut sig till stubbe. Gamla träd som fallit i stormar eller av ålder lever under mycket lång tid innan de är helt förmultnade. Vi människor har ofta en väldigt kortsiktig inställning till tid, i skogen handlar det om helt andra perspektiv än vårt eget korta liv.

Trädens grenar är klädda av hängande skägglavar vilket tyder på bra luftkvalité i området.

På vägen tillbaka passar vi på att besöka den nyrustade jaktstugan vid Prästarby. Den är i perfekt skick och ligger lite utanför den gamla skogen i Mixan. Men skogen runt stugan är på att växa upp igen och blir så småningom en riktig naturskog igen, men det tar minst 200 år.

En avslutande kafferast innan vi börjar vandringen tillbaka på nytt.

Vägen tillbaka från jaktstugan är ganska stenig och inte lika enkel som skogens gamla stigar att gå på men det är inte långt tack och lov.

Det går inte att se sig mätt på allt som finns i den naturliga skogen, variationen är helt underbar att uppleva.

En gigantisk kolbotten från en tid då skogen utnyttjades hårt för att tillverka träkol. Den måste vara rätt gammal med tanke på att de träd som vuxit upp redan är stora och åldersstigna. Svårt att veta hur många kubikmeter ved som gick åt i en sådan jättestor kolmila?

 

Text och foto: Björn Söderström © 2017