Lennakatten museijärnväg 2012

Det finns en järnvägslinje mellan Uppsala och Faringe, en del av det gamla smalspåriga järnvägsnätet S.R.J., Stockholm-Roslagens Järnvägar. Idag körs banan som en museijärnväg under namnet Lennakatten. Länna är en plats längs sträckan. Efter gammalt stavades många ord i Sverige med e istället för ä, därav namnet Lenna. Järnvägen gick ända till Norrtälje via Rimbo tidigare men av den sträckan återstår inget idag.

Det finns många hållplatser på sträckan, t.ex. Marielund. En annan är Selknä där det går anslutningsbuss, också i klassisk stil till det populära utflyktsmålet Fjällnora. Slutstation på den återstående sträckan är Faringe där stationshuset är uppbyggt som en kopia av den gamla stationen som brann ner till grunden på 80-talet. En vackert hus med den tidstypiska inredningen.

 

Tåget anländer från Uppsala, loket körs baklänges ena sträckan eftersom det inte finns någon vändskiva i Uppsala ännu. Det som återstår är att växla in loket på ett stickspår och byta plats till bakom eller framför vagnarna. Från Faringe till Uppsala körs loket framåt! Under sommartid passar det bra med en öppen vagn som alternativ för passagerarna.

Tåget måste stanna på bangården för att tågmästaren ska kunna hoppa av och lägga om växeln. Det fanns ingen automatik eller ställverk på den tiden utan det mesta fick göras för hand.

Tåget är framme vid perrongen och passagerarna kliver av för att gå den korta sträckan till klädvaruhuset Albert Thun's i Faringe. Tågpersonalen har tidstypiska kläder. Intresset för tåget och framför allt ångloket är stort!

På bangårdarna och efter sträckorna finns det ställen där ångloken kan få påfyllning av vatten.

Ångloket har kopplats loss från vagnarna och byter plats via stickspåret och växlarna. Dags också att fylla på stenkol. Det går åt mycket vatten för att producera vattenångan som är drivkällan för loket. Ett ånglok är inget annat än en ångmaskin på hjul som går på räls. Under samma epok som ångloken dominerade fanns lokomobilerna i fabrikerna och i lantbruket.

Ångloket har massor av intressanta detaljer, allt tillverkat i förra seklets begynnelse. Hantverksskickligheten hos dåtidens industriarbetare och ingenjörer imponerar. Gjutgods, plåtarbeten, axlar och slider har fin passform och balans.

Lokföraren och eldaren har en väldigt speciell arbetsmiljö med dagens mått! Otroligt varmt och mörkt men kallt utanför större delen av året.

Ångloket har flyttas via stickspåren och växlarna och står nu i rätt färdriktning. Återstår att koppla ihop loket med alla vagnar.

Backa sakta tills buffertarna går emot varandra och koppla ihop! Alla lok och vagnar kommer inte ursprungligen från S.R.J. utan från flera andra järnvägslinjer med samma spårvidd som Lennakatten. Ångloket Thor t.ex. kommer från Byvalla-Långshyttans järnväg, tillverkat 1909 i Falun.

Ånglokets alla rörliga delar kräver att delarna smörjs på rätt sätt. Ett jobb för lokföraren eller eldaren att ta hand om.

3:dje klassvagnen är helt klädd med trä utvändigt. Det har gått åt många lager med lack för att få trät helt täckt men det är säkert nödvändigt för att klara klimatets påverkan.

Tåget är klart för avgång. Resan till Uppsala tar c:a en och en halv timme. Sträckan är bara dryga tre mil men det gick inte fort att resa förr i tiden, men å andra sidan stannar tåget på alla hållplatser vilket inte är fallet idag i det moderna samhället!

På väg mot Uppsala Östra igen från Faringe.

De gamla vagnarna är fulla av vackra detaljer. Mycket jobb för olika hantverkare som smeder, snickare, målare och elektriker. Något som ingen vill betala för idag?
      

På en sån här dressin kunde järnvägsarbetaren trampa fram på rälsen för att inspektera sträckan. Det var säkert ganska jobbigt, dressinen väger en del och banan är inte helt vågrät på alla ställen?

På bangårdsområdet i Faringe finns många olika typer av vagnar att titta på. Intressant inte bara för järnvägsentusiaster? En del vagnar är perfekt restaurerade och många andra står kvar som de lämnats efter nedläggningen av godstrafiken. Det är beundransvärt att en förening kan åstadkomma så mycket positivt med bara frivilliga krafter och begränsade resurser!

Tåget är på väg till Uppsala på sträckan Almunge-Länna, en syn som tillhör en gången epok!

Rälsstandarden är helt annorlunda idag, förr i världen skarvades rälsen med ett mellanrum för att skenorna skulle kunna krympa eller expandera beroende på yttertemperaturen eller om solen låg på. Därav det berömda "skendunket" som inte hörs längre i moderna tåg. Slipers tillverkades i trä vilket kräver ständigt underhåll och utbyte, på moderna banor är slipers numera i betong.

Marielund, ett klassiskt stationsnamn efter Lennakattens sträckning.

Stationsinspektören, stinsen, har vinklade fönster att se ut igenom på det gamla stationshuset. En elegant och enkel lösning som ger större synfält än ett vanligt fönster skulle kunnat ge på den platta väggen. Inredningen är som väntat typisk för tiden!

Vid uppehållet i det idylliska Marielund passar lokpersonalen på att fylla vatten i ångloket från "vattenhästen"! Det går åt mycket vatten för att producera vattenångan som är drivkällan för ångmaskinen.

 

Stoppet i Marielund är avklarat och det är dags att åka vidare mot Uppsala Östra. Vatten är påfyllt och stenkol fylldes på i Faringe.

Inredningen i de gamla 3:dje klassvagnarna är gjord nästan helt i trä. Att sitta på en träbänk är inte alltför bekvämt med dagens mått men när det bara handlar om en resa på dryga tre mil går det bra. Dunket från skenskarvarna söver!

Det är gott om passagerare i alla åldrar. Nostalgi för några och en ny upplevelse för andra beroende på ålder.

Resan är avslutad. Alla resenärer är en stor upplevelse rikare och att bli fotograferade framför ångloket med personalen blir ett trevligt minne.

Gör en resa med Lennakatten, det är en fantastisk upplevelse att få följa med och känna på hur det gick till att resa långsamt förr i tiden!!! I Uppsala är ett nytt stationhus uppfört och det påminner en del om den gamla Uppsala Östra station fast i mindre skala. Där möts gammalt och nytt med det nya resecentrumet och den smalspåriga järnvägen sida vid sida.

 

Text och foto: Björn Söderström © 2012