Innerdalen

Innerdalen är en av Norges vackraste fjälldalar, närmaste större ort är Sunndalsøra i Sunndals kommun. Att åka dit från Sverige beror naturligtvis på varifrån resan påbörjas men den sista gemensamma knutpunkten är Oppdal efter Europaväg 6, sedan bär det iväg neråt till havsnivån och Sunndalsøra, därifrån är det bara 20 minuters bilfärd till Ålvundeid och vidare till Nerdal där bilen parkeras. Innerdalshyttan ligger 4 kilometers vandring inåt i dalen och det är ingen lätt promenad.

Mycket brant uppför de första kilometrarna, sedan blir det enklare. Varje höst sedan ett antal år tillbaka ordnas en Fotosafari i Innerdalen, alltid i vecka 39, genom att deltaga i den finns chans att upptäcka den fantastiska rikedom som finns i fjällen.

Den gamla hyttan i Innerdalen, byggd 1889, renoverad och tillbygd i modern tid 2005/2006.

 

Den syn som möter besökaren på morgonen är hänförande!

Inom 10 minuters vandring från Innerdalshyttan finns en dusch, skapad av naturen. Innan den moderna hyttan fanns var det enda möjligheten att duscha i Innerdalen, vattnet är förstås iskallt!
      

När duschens vatten studsar mot stenarna uppstår det stänk som ser ut som silver om det är sol ute.

Med lite tur kanske det finns sällskap att få?!

Överallt i fjällskogen dominerar olika arter av ormbunkar, t.ex Hultbräken, Kambräken och Örnbräken. På hösten får de fantastiska färger.

Hultbräken finns överallt och växer gärna under klippornas kanter. På hösten kan de få en mängd olika färger, allt från olika gröna, bruna, gråa och nästan violetta nyanser.

Örnbräken och Träjon blir mest bruna, när solen träffar kan de lysa i orange färg.

Alla vandringar in i Innerdalen börjar med att ta sig över en höjd, eller fler! Leden in i dalen är inget undantag. Vissa år blir asparnas löv starkt lysande men det inträffar inte alla år.

 

Den långa dal som ligger innanför Innerdalshyttan och fram till fjället i bakgrunden, Storsalen, är den egentliga Innerdalen. Det är nästan en hel dags vandring för att komma till Innerdalsporten som ligger nedanför Storsalen. Längs hela dalen rinner den å som mynnar ut i Innerdalsvattnet. På vissa ställen forsande och vild, på andra helt lugn och stilla.

 

Storsalen är ett mäktigt fjäll som speglar sig i ån, på den här platsen är den bred och flyter lugnt, nästan omärkligt framåt.     

Mängder av små tillflöden på vägen bidrar till vattenmängden i ån.

Utsikten över Innerdalen bakåt mot Skardfjell är bedårande vacker. Svårigheten en solig dag på hösten är att ljuset är starkt och solen står lågt och då blir skuggorna helt svarta. Därmed blir det lätt att trampa fel under vandringen in i dalen. Ögonen får svårt att hänga med helt enkelt?

 

Färgprakten hos stenarna i det rinnande vattnet är fantastisk. Ser ut som impressionistisk konst.

Efter en lång vandring in i Innerdalen mot Storsalen ligger en fantastisk formation där ån bildat en meander, ser ut som ett upp- och nervänt Omegatecken. För att få en överblick gäller det att ta sig upp en bit mot fjällsidan, annars syns den inte.

 

Vattnet flyter ganska stilla runt meandern och är glasklart, det går knappast att se om de orangefärgade stenarna befinner sig ovanför eller under vattenytan?

Efter Renndølans högra sida går en brant stig upp till Renndalen, inget för höjdrädda vandrare! På stigens vänstra sida öppnas en ravin och stigen uppåt blir smal. Under hösten ligger stigen i skugga långt in på dagen vilket upplevs som kallt och förstärker känslan. Istället för att fortsätta in i Renndalen går det att vika av mot höger och gå upp på en platå med fantastisk utsikt över hela området. Den sista delen av stigen upp mot platån är så brant att det passar bättre att krypa snarare än att gå!

Uppe på platån upplevs verkligen den alpina känslan hos Innerdalens fjäll, betydligt brantare och spetsigare än de flesta fjäll i Sverige.

På den högra bilden syns en glaciär i bakgrunden.

Istället för att gå tillbaka samma väg över det branta partiet går det att på något lämpligt ställe ta sig över Renndølan och gå tillbaka på andra sidan ån och besöka Hällarna.

Längs Renndølans vänstra sida går en stig upp längs ån genom en vacker björkskog. Stigen är stenig men ändå relativt lätt att gå på. Längre upp glesnar skogen och vyn öppnar sig mot Renndalen. Träden är böjda av snötrycket och snödjupet går lätt att läsa av, ovanför snötäcket är björkarna bevuxna med Snömärkeslav och under snötäcket saknas laven och stammarna är vitare. Det är inte ovanligt med två meter djup snö i Innerdalen.

 

Renndølan passerar ett område kallat Hällarna där det forsande vattnet slipat stenarna under årtusenden till mjuka former.

 

Vattnet leker sig fram i alla skrymslen och vrår.

 

Ett år med litet vattenflöde ligger mycket av hällarnas yta naken, ett annat år kan allt vara täckt av det strömmande vattnet från Renndalen. Ett jättestort område där en stor del av smältvattnet kommer ner till stora Innerdalsvattnet genom Renndølan.

På förmiddagen är fjällsidan på Renndalskammen helt i skugga...

...och rönnens höstlöv riktigt lyser mot den svarta bakgrunden.

På andra sidan lilla Innerdalsvattnet ligger en mycket vacker tjärn som kallas Fluhålan. Fjället i bakgrunden heter Renndalskammen.

 

På Fluhålans framsida finns en blockterräng som är som Uret, fast i mycket mindre skala.

 

Vädret i fjälltrakter kan vara lika växlande som i skärgårdsmiljö. Ett stilla regn är på gång och ljuset blir extra mjukt och framhäver grundtonen i Innerdalen, blå och blytonerna hos bergarten Skiffer.

Längs Renndølans utlopp i ån mellan lilla och stora Innerdalsvattnet finns en väldigt speciell skog som kallas Strandskogen. Träden är betydligt högre än i fjällbjörkskogen då de inte är lika utsatta för vinden som pinar högre upp. Det är lätt att gå i skogen, nästan som i en park, till skillnad från uppe på fjället där det mesta är besvärligt.

Vid ån finns också Innerdalens "logotype", en klippformation med en dvärgvuxen tall ovanpå! Den enda näring som tallen kan få kommer från stenens salter och den växer bara med några centimeter under en 50-årsperiod. I bakgrunden Innerdalstårnet och det är faktiskt två toppar även om det ser ut som en på bilden.

Träden i Strandskogen visar prov på enorm rikedom hos lavfloran. Det är bara platser som Innerdalen med tillräckligt ren luft och skog som inte avverkas där lavarna får en chans att överleva och bli stora. När vädret är dåligt med regn och dimma är Strandskogen en bra plats att gå till, bara några minuters vandring från hyttan och skogen hjälper till att skydda mot nederbörden. Lavarna blir extra vackra när de är blöta av regn.

 

Där lilla Innerdalsvattnet rinner ut i ån mellan de olika vattnet börjar ån i en skarp krök. På det stora stenblocket växer ett antal dvärgtallar. Blocket ser ut som ett fjäll i miniatyr.    

När ån mynnar ut i stora Innerdalsvattnet bildas ett mindre delta och vissa år går det att vada över till den andra sidan där det finns massor av intressanta stenblock och figurer, lite som Uret i miniatyr. Andra år är det nästan omöjligt att vada över då vattnet går över stövelkanten. Den kraft som bildas av vattnet och trycker mot benen är inte att leka med, det är ett ögonblicks verk att ta ett felsteg och då ligger man där i det iskalla vattnet!

 

En klar höstdag när stora Innerdalsvattnet ligger som en spegel, i bakgrunden skymtar Uret.

 

Längs fjällsidorna täcks marken till stor del av blöta myrar där den dominerade växten är Myrliljan, på hösten lyser den i orange. Det går också att hitta utblommade orkideer här och där.

 

Under vägen upp till den berömda Jesusmyren passeras ett skogsparti med lite högre träd, mest Rönn. På hösten blir färgskalan fantastisk tillsammans med Örnbräken på marken och bildar en sal i bruna, röda och orange nyanser.

På en av myrarna längs fjällsidan finns en torraka som ser ut som en predikant, därav har myren fått populärnamnet Jesusmyren, trots att det inte finns någon religiös koppling.

Däremot är det lätt att känna sig religiöst andaktsfull inför den utsikt mot fjälldalen som finns från myren.

Längs fjällsidan bildar Fluån en imponerande fors. På hösten ligger den tyvärr nästan alltid i skugga då solen inte kommer upp speciellt högt om dagarna jämfört med sommaren. Forsen ligger mitt i blickfånget från Innerdalshyttan och varierar hela tiden beroende på vattenmängden, vissa år lite vatten och andra stora mängder.

Sluttningen upp mot forsen är brant och det är rejält jobbigt att gå dit. Utsikten är fantastisk, både mot Skardfjell i bakgrunden och neråt mot dalen.

En karaktärsväxt i Innerdalen är Kambräken. Den finns överallt i stor mängd. I Sverige är den ovanlig tack vare att den har västlig utbredning.

Kambräken är lite speciell då den har två typer av blad, de smala på vänstra bilden är fertila och de breda på högra bilden är sterila.

Forsen letar sig fram mellan alla stenar och block i en vild färd nedför bergssidan. Längre upp längs forsen är höstfärgerna starkare än nere i Innerdalen.

 

Runt forsen är växtförhållandena perfekta för lavar och mossor. En konstant tillförsel av luftfuktighet tack vare det stänkande vattnet.

När vandringen uppför den branta sluttningen längs Fluån och dess fors är avklarad väntar ett platt område mellan Tårnfjellet, Skardfjell och Trolla som kallas Gicklingdalen. De båda Innerdalstårnen och Tårnfjellet visar sig på ett helt annat sätt än nerifrån Innerdalen.

 

En dag utan vind är Storvatnet som en stor spegel för fjällsidorna.

 

Eftersom Giklingdalen ligger högre än Innerdalen har hösten och färgerna kommit lite längre vilket märks inte minst på ripbärsriset.

 

Utflödet från Storvatn börjar ganska lugnt som Fluån. Längre neråt övergår den till en brusande och dramatisk fors innan den så småningom rinner ut på flera olika ställen, i lilla Innerdalsvattnet och Fluhålan.

 

Uret i Innerdalen är en plats bestående av jättelika stenar och block i olika rös, vildare än något annat man kan se. Det är ras från Skardfjell och istiden som skapat det otillgängliga området. Färgen hos stenarna går i blå och blytoner vilket ger den speciella Innerdalskänslan. Det tar flera timmar att gå till Uret från Innerdalshyttan och två besvärliga stenrös måste passeras, extra riskabelt på hösten då de lav-och mossbeklädda stenarna blir hala.

I Uret finns det gott om riktigt gamla träd som pinats av vädret under mycket lång tid. För den som har fantasi...

...och blick går det att hitta "figurer" överallt i omgivningen. Allt från skrikande gubbar till babianer.
       

Färgerna hos det vindpinade trät kan variera mellan stålgråa, blyblåa, bruna, gröna och cinnoberröda nyanser som Uret är rikt på.

Bilden av lärjungen Petrus påminner om träsnitt ur gamla biblar, tonerna går i brunt och gråvitt.

Uret ger landskapet "Tolkienkänsla" där bakgrunden med...

...Innerdalens två torn finns med. Uret är också fullt av spår efter traktens hjortar.

Nedanför Uret ligger den mystiska Svarthålan som får sitt vatten från underjordiska strömmar i stora Innerdalsvattnets utlopp. Att ta sig dit är inte det enklaste, en roddtur över sjön och sedan klättring på hala stenblock är enda möjligheten. Det är inte att rekommendera att åka dit på egen hand, vandringen ner till Svarthålan kräver stor koncentration. Men man kan bli rikligt belönad om ljuset är det rätta! Hela platsen ger ett trolskt och mystiskt intryck med en natur som är otillgänglig och vild. Det känns ibland som att den inte vill ha besök?

Svarthålan har många väsen som vaktar.

Även en egyptisk Sfinx.

Det är inte lätt att veta som finns under vattenytan...

...men några djur har tagit sig upp på land.

P.S. Alla bilder är tagna mellan åren 2005 och 2012 utom 2010 då jag var arbetslös och inte kunde deltaga, den svenska regeringen anser att alla som inte jobbar är lata och därför behöver de inga pengar eller egen tid och får inte resa någonstans! Ska sitta hemma och söka underbetalda jobb som inte finns, gärna vägledd av en överbetald och onödig jobbcoach, den enda som fick jobb f.ö.!!!

 

Text och foto: Björn Söderström © 2008-2014