Gengas på Lantbruksmuseet del 3

Det är dags att tillämpa kunskaperna från gengaskursen. Eleverna får till uppgift att själva starta traktorn och det är minsann inte lika enkelt som att starta ett modernt fordon. Alla har inte fått köra än men idag får alla tillfälle. Vi ska också dra ut muséets lokomobil på gården och köra lite ångmaskin och den är betydligt enklare att starta! Bäst att kontrollera om mer ved behövs. Vid förra tillfället gick det inte åt alltför mycket men det är alltid bra att se efter i gengasaggregatet. Det går också åt lite bensin för traktorstarten och det går att kontrollera med en liten sticka i tanken.

Insidan av locket är helt nerkletad med tjära efter ett antal körningar men det skadar inte aggregatet. Den gas som passerar genom härden får sin tjära och ättikssyra oskadliggjord av den höga värmen, 1400 C°

Grovrenaren är renspolad med en vattenslang. När gengasen användes, från 1940-46, hade säkert inte alla tillgång till vattentryck med slang utan fick använda en gammaldags brandspruta. Efter inspektion och städning skruvas inspektionslocken på. Tätningen som består av olja utblandad med grafit  fungerar utmärkt. Grafit används därför att den tål hög värme. Den reparerade grovrenaren har fungerat bra efter den omfattande reparationen vilket är ett bra betyg till plåtverkstaden!

Allt är kontrollerat och det är dags att tända på träkolet med den brinnande luntan genom primärluftintaget. Elden sugs in effektivt med hjälp av startfläkten och genom att titta in genom spjället syns det att det börjar glöda på en gång. Det tar dock ganska lång tid innan värmen nått så högt att användbar gengas produceras.

Tekniken att tända på gasen är olika men det är svårt idag med tändstickorna tack vare att det blåser rätt ordentligt! Till slut lyckas det i varje fall och gasen är äntligen färdig att användas.

Efter lite besvär att få igång traktorn på bensin startar den och går utmärkt på gengas. Problemen beror troligtvis på att magnettändningen har åldrats. Det är lätt att glömma bort att traktorn och aggregatet är över 70 år gammalt och det påverkar naturligtvis. En annan bidragande orsak är säkert att förgasaren är mer anpassad för gasdrift än bensindrift. När gengasen är "färdig" och motorn startad går det bra att fälla över spjället till gasdrift på en gång. Motorn går bra direkt.

Det är inte lätt att hitta någon som kan återaktivera en magnet på rätt sätt, det är kunskaper som snart är förlorade då knappast några moderna fordon, förutom flygplansmotorer, använder den typen av tändning längre. I bakgrunden står den nya generationen och tittar på. Lantbruksmuséets granne är ett dagis som ofta kommer på besök!

Alla tycker att det är en upplevelse att få köra en gengastraktor och den är förvånansvärt enkel att styra trots avsaknad av moderniteter som servo etc. Det största problemet är faktiskt att hantera växellådan och det är nödvändigt att sänka varvtalet, annars går växlarna inte i utan det blir ett skrapande av tänder istället!

Gammal som ung trivs med tillvaron!

Traktormotorns fläkt hjälper till att kyla gengasen eftersom den sitter placerad alldeles bakom grovrenaren.

Dagen till ära kommer en journalist på besök. Det är en av traktortidningarna som uppmärksammat gengasprojektet.

Det gäller att passa på, man vet aldrig när nästa tillfälle ges att få köra gengas?

 

Gengasutbildningen är över för den här gången men muséet har lite mer att bjuda på innan alla skingras. Den gamla lokomobilen tillverkad år 1903 hos Munktells i Eskilstuna dras ut ur kolhuset med hjälp av trucken. Den är otroligt tung och har väldigt begränsad svängradie, det gäller att vara försiktig.

Den väger uppemot 6 ton och kostade 6.800:- år 1901, undrar vad det motsvarar i dagens penningvärde? En lokomobil är en ångmaskin på hjul. Det fanns både typer som var självgående med drivning på hjulen och sådana som skulle dras fram med hästar. Användningsområdet inom jordbruket var t.ex. att dra ett tröskverk med remdrift eller något annat som behövde dras runt. När de blev omoderna tog tändkulemotorerna över.

Lokomobilen dras ut baklänges och det är inte lätt att styra framhjulen tack vare den enorma tyngden. Ett förlängt drag hjälper till.

Ångmaskinen är på plats och det bakre hjulparet säkras med speciella stoppklossar. Marken måste också vara så plan som möjligt.

Lokomobilens skorsten ligger alltid nerfälld under transporter och nu är det dags att resa upp den. En av riskerna med ångmaskinen är att det kunde uppstå gnistbildning och det kunde sluta med katastrof om maskinen var uppställd nära en lada med halmtak. Munktells sålde sina maskiner både med och utan inbyggd gnistsläckare och det var säkert en bra investering att välja modellen med gnistsläckare?

En ångmaskin måste fyllas med vatten som i sin tur skall värmas upp för att kunna producera ångan som driver maskinen. I en Munktell typ H ryms det hela 425 liter vatten och det bör vara mjukt vatten med så lite kalk i som möjligt, annars blir det lätt avlagringar.

 

Precis som i fallet med gengasen är det ved från lövträ som fungerar bäst. Man slipper problemen med tjärbildning vilket gör valet enkelt.

Ångmaskinen har mängder av fantastiska detaljer, både i form av gjutgods, kopplingar, rör, ventiler och manometrar. Det är lätt att beundra hantverkskickligheten hos dåtidens arbetare och ingenjörer.

När ångtrycket kommit upp lite startas maskinen genom att knuffa igång det stora hjulet. Finns det tillräckligt med energi börjar det sakta att snurra. Inställningar hos ventiler gör att ångtrycket inte kan gå över en tillåten gräns. Maskinen är förvånansvärt tyst! Det blå märket på cylindern är Ångpanneföreningens årliga besiktningskvitto, säkert ett roligt uppdrag för nutidens besiktningsmän? Besiktningen krävs för att få använda maskinen bland publik. Den visas upp och används varje år på Lantbrukets dag, i år den 9/7 då det är ett tröskverk som skall dras.

Det är dags att avsluta körningen och vattnet töms ur och skorstenen fälls ner inför transporten in i kolhuset för den här gången.

Att köra kursverksamhet är en ny erfarenhet för Lantbruksmuséet i Österbybruk. Det har gått väldigt bra och vi kommer igen med nya kurser. Att lära ut gamla saker har känts som ett angeläget arbete för att sprida kunskap och bidra till att vår kulturhistoria inte glöms bort!