Gengas på Lantbruksmuseet del 2

Ny träull i finrenaren stoppas in genom en av inspektionsluckorna på baksidan. Den gamla träullen har gjort sitt och byts ut. Enligt föreskrifterna är det korksmulor som skall användas men träull går lika bra och är betydligt enklare att hantera än korken. Det har också upptäckts nya rosthål i grovrenaren och det är lika bra att demontera den från traktorn och köra iväg till plåtverkstaden som får försöka svetsa ihop hålen. Det visade sig senare att det inte var så enkelt utan hela bottnen fick bytas ut och de tvärställda plåtarna måste tillverkas på nytt.

 

 

Det är äntligen kursdags efter en lång och besvärlig vinter! Tyvärr har vintern hindrat provkörning av aggregatet innan kursstart och det visade sig senare att det hade varit bra om det givits tillfälle. Vi kör en omgång på dagtid och en på kvällstid eftersom vissa har ett jobb på dagarna och bara kan på kvällen.

Första kursomgången blir en genomgång av principerna för gengas och dess risker. Det aggregat som Lantbruksmuséet har är ett vedeldat av typ Imbert, det finns ett flertal andra som också körs med ved och även aggregat som använder kol men vi berör bara Imbert-aggregatet under kursen eftersom det är det enda vi har. Det finns ingen modern kurslitteratur av den anledningen att gengasen försvann hastigt efter krigsslutet då tillgången på flytande bränsle kom igång igen. Däremot saknas inte bra material då det producerades oerhört bra instruktionsböcker och kurser runt 1940 både från tillverkarna och utbildningsinstituten. Betydligt noggrannare än vad som görs idag!

Traktorn är utbogserad från kolhuset, det är absolut förbjudet att hålla på med gengas inomhus, visserligen är kolhusets väggar bara glesa spjälor där luften kommer igenom men i princip ska man alltid hålla till utomhus.

Några återstående förberedelser är kvar, skruva på inspektionslocken hos grovrenaren. Den är äntligen tät efter att ha lagats och svetsats ihop på plåtverkstaden. De tvärställda plåtarna som skall tvinga gasen uppåt i kylaren behövde också bytas ut eftersom rosten gjort sitt efter alla år. Plåtarna är delade i två delar, den undre delen är perforerad för att kondensvattnet skall kunna lägga sig jämnt på bottnen av renaren. Den övre delen av plåten är hel.

 

Det är dags att fylla på gengasveden, träkolet i bottnen runt härden är redan på plats sedan tidigare. Ståltråden som manövrerar spället vid startfläkten måste också monteras, annars är det svårare att öppna och stänga. Gengasveden består av lövved som är huggen i små kubbar mellan 6-8 centimeter i storlek. Det går att elda med barrved också men lövveden ger betydligt mindre problem med tjärbildning än barrveden.

Veden är påfylld och locket är stängt. Allt som behövs för att producera gengasen är klart, spjället vid startfläkten är stängt mot motorn.

Nu är det bara att börja veva startfläkten för att kunna få igång insugningen av luft via primärluftintaget. En med fotogen indränkt lunta som tänts på hålls framför intaget och elden sugs in i röret. Efter en liten stund kan man se genom hålet att kolen börjat glöda och processen är på gång.

Alla kursdeltagare tittar intresserat på och den gula pricken i hålet för primärluftintaget visar att kolet börjat glöda. Det kommer att ta en bra stund innan någon användbar gas är tillverkad. Temperaturen i härden måste upp till 1400 C, innan koldioxiden från veden reducerats till giftig koloxid som är den viktiga huvudbeståndsdelen i gengasen. Den höga värmen gör också att ättikssyran och tjäran som bildas under förbränningen oskadliggörs.

Det går bra att lägga handen utanpå yttermanteln, när den blir så varm nedtill att det känns besvärligt att hålla kvar handen börjar det närma sig, upptill blir manteln inte speciellt varm.

Till en början kommer bara vattenånga ur startfläktens utblåsningsrör. Hur mycket beror på hur pass mycket fukt veden innehåller. Den bör inte innehålla mer än 20-25%, torrare och kompaktare ved ger mer värme. För att testa om gasen är användbar tänds den på med en tändsticka. Om det inte går är den inte klar ännu.

När aggregatet blivit tillräckligt varmt har tillverkningen av gengasen kommit igång via kolbädden och det mesta av vattenångan har försvunnit och det som nu kommer ut genom utblåsningsröret är gengas. Om veden varit torrare hade den knappast ens varit grå utan helt färglös. Tänder man på den med en tändsticka brinner gasen med närmast osynlig låga. Det är också dags att försöka starta traktormotorn med bensin så att den blir varm innan den kan drivas på gengas. På sidan sitter en liten bensintank. Det är omöjligt att starta på gengas, den har alldeles för dåligt värmevärde ihop med en kall motor.

Efter några fruktlösa försök börjar motorn tända. Den vill dock inte gå rent och stannar efter ett tag. Det är rätt jobbigt att hantera startveven. Motorn går igång igen men den vill inte gå bra och det konstateras att det är något problem. Trots att det låter som att den inte får bränsle är tändstiften blöta?

Aggregatet fortsätter att producera gengas men vi har ingen nytta av den innan motorn blivit varm.

Allt ser ut som det ska göra men den vill inte fungera? Tändstiften blir blöta på nytt efter avtorkning. Det går inte att räkna med att gamla maskiner som står still utan att användas mer än kanske en gång per år skall fungera perfekt varje gång. Rost och kondens kan ställa till det. Klimatet i kolhuset är samma som utomhus hela tiden. I gengasaggregatet är allt som det ska!

Vi kommer inte vidare idag och får släpa in traktorn i kolhuset. Det blir till att montera ner bränslesystemet och göra rent allt och byta ut tändstiften. Känns lite snopet när gengasen fungerade så bra men vi tar nya tag i veckan inför nästa kurstillfälle.

Förra veckans kursomgång slutade lite snöpligt med att traktorn inte vill gå bra på bensin. Den del som är nödvändig för att få upp värmen innan gengasen kan användas. Att producera gengasen gick bra men vi fick ingen användning för den! Bland annat blev tändstiften oförklarligt blöta. Under veckan blev det till att undersöka hur bränslevägarna kunde krångla. Det visade sig att flottören hade fastnat i ett läge där bensinen kunde flöda in obegränsat och den troligaste orsaken är att avlagringar från den lilla bensintanken lossnat och blockerat lite här och där. Ganska naturligt egentligen när ett fordon bara används kanske någon timme per år och står i ett hus med samma förhållanden som utomhus åratal i sträck. Att den fortfarande är svår att starta beror säkert på att oljan inte kommit åt att smörja på alla ställen och att det går allmänt tungt.

 

Flottören som behövde göras ren och justeras. Sagt och gjort. Bogsera runt den på gården så att motorn tvingas gå runt för att få bort stelheten.

Det egentliga felet är naturligtvis att traktorn använts för lite men det finns inte resurser att hinna med allt. Dessutom lade den långa vintern krokben för många aktiviteter. Efter ett större antal varv ute på grusplanen börjar motorn släppa lite bättre och går även igång till slut och det är dags att försöka köra "på riktigt".

Tändstiften är också utbytta mot nya. Även om gamla tändstift ser rena ut fungerar dom inte lika bra som nya. Svårt också att kontrollera om rätt gnista finns utomhus tack vare det starka solljuset. Traktorns magnettändning är inte heller alltför stark. Det ser dock bra ut och start med vev fungerar igen.

Normalt ska det räcka med att dra veven ett kvarts varv för att få igång motorn men det beror mycket på magnetens kondition och den åldras på samma sätt som allt annat.

Dags att tända gengasaggregatet. Den här gången är veden torrare än förra gången och det blir mindre vattenånga som kokas bort. Innan någon användbar gas producerats måste temperaturen upp i härden för att reduktionen av koldioxiden till koloxid skall börja fungera. Före innan det inträffar är det som strömmar ut från startfläktens utblåsningsrör odugligt som bränsle. När den riktiga gasen kommer startas motorn upp på bensin för att få lite värme. Spjället bakom startfläkten ställs om för att leda gasen igenom de båda gasrenarna, annars kommer den inte fram till motorn. Efter en liten stund går det bra att ställa om förgasarspjället till gasdrift och stänga av bensinkranen. Faktum är att motorn går betydligt bättre på gas än flytande bränsle och det beror säkert på att förgasaren är bättre anpassad för sådan drift.

Äntligen är det dags för årets premiärtur. Traktorns växellåda är inte som på ett modernt fordon direkt. Det raspar ordentligt från kuggarna innan den kan åka iväg.

Det ser riktigt roligt ut och traktorn låter bara bättre och bättre när motorn har fått gå en längre tid. Den är inte så farligt tungstyrd som man kan tro, på den tiden fanns det inget som hette servostyrning eller några andra moderna tekniker heller.

När allt är på plats känns det som en befrielse att njuta lite och traktorn mår bara bra av att den får köras så mycket som möjligt.

Nöjda bönder efter det lyckade renoveringsprojektet. Det finns mycket att prata om och för de som var med på den tiden blir det en återblick på gamla tider. Dock utan att behöva uppleva orsaken till gengasens användning vilken var allt annan positiv, andra världskriget och landets avspärrning.

Ny kursdag och förutsättningarna är de bästa, en fungerande traktor, perfekt väder och självförtroendet på topp.

Gengasen är tänd, processen är klar och gasen brinner. Motorn är startad och nu återstår bara att växla över till gasdriften från bensinen.

Motorn låter så bra som man kan begära, ibland är det lätt att glömma bort det faktum är traktorn och gengasaggregatet är drygt 70 år gammalt och det är ganska fantastiskt att få uppleva något så gammalt som fortfarande fungerar. I ett modernt slit- och slängsamhälle känns det nästan overkligt. Gamla kunskaper är för värdefulla för att bara kastas bort och det är på sin plats att visa respekt för äldre generationers erfarenheter.

Alla som vill får köra, prova på att växla och även backa traktorn. Det svåraste är faktiskt att behärska växellådan! Gårdsplanen är stor men det skadar inte att se sig för när traktorn skall backas!

Muséets föreståndare passar på att ta en tur ut på byn, en syn som ingen sett på minst 65 år förutom någon museiedag per år.

Traktorn får stå och vila medan vi andra går in i huset för att dricka kaffe och diskutera de nya kunskaperna och upplevelserna.

Så här ser veden ut efter att ha körts i aggregatet ett par gånger. Det syns tydligt att förbränningen är ofullständig och att den kommer att förvandlas till träkol i takt med att nivån sjunker och det är precis vad vi har lärt oss.