Fulufjällen hösten 2014

Ett höstbesök i Fulufjällets nationalpark i mitten på september är en upplevelse i färger som få platser i Sverige kan konkurrera med. Björkar, rönnar och aspar bjuder på höstlöv som brinner, om ljuset är det rätta! Många kommer säkert till Fulufjällen för att se det höga vattenfallet i Njupeskär men nationalparken och dess närområde innehåller betydligt mer som är intressant, t.ex. en granurskog med en imponerade artrikedom och rinnande vatten i de närbelägna forsarna.

Ett mycket bra ställe att bo på är B&B Turistgården i Särna. Nära till nationalparken och byn Mörkret som ligger alldeles nära området. Det är inte långt att köra dit, men det går inte att köra fort, alldeles för mycket att se på och vägens gropighet är inte att leka med!

 

På området finns ett mycket fint Naturum med allt tänkbar information och försäljning av böcker m.m. Alldeles utanför öppnas sig området med en stor myr och låga träd, i bakgrunden syns Fulufjället.

 

Blandningen av löv- och barrskog ger härliga kontraster i färgerna. Björkar med gula löv mot de mörka granarna.

 

Även vattnet har antagit höstfärger men det beror snarare på de ämnen som finns i stenarna och gruset än årstiden!

 

En dag med solljus blir lövträdens septemberfärger närmast lysande i gult, orange och rött.

Efter vandringen uppåt längs stigen syns helt plötsligt vattenfallet. Det är inte så brett och kraftigt som många andra fall utan det är höjden som imponerar.

Närmare fallet är allting blött och det gäller även trätrallarna som leder dit. Som tur är finns det ledstänger att hålla sig i om man är rädd för att halka.

Nära fallet blir ljudet starkare och starkare. Luften är helt mättad av forsdimman som sätter sig på kläderna och kameran!

 

Det är ett imponerade skådespel, att gå för nära fallet är inte att rekommendera, stenarna runt är hala som is!

 

Växtligheten runt fallet är ganska sparsam, det ligger i väderstreck så att nästan inget solljus kommer åt omgivningen och det gäller hela året. På vintern när fallet är fruset finns det klättrare som ägnar sig åt isklättring, en inte helt ofarlig sysselsättning!

 

Det är ovanligt lätt att vandra i Fulufjällets nationalpark, fina stigar som är i bra skick. I många andra området är det betydligt mer fysiskt krävande för besökarna.

 

Granurskogen på väg upp till Njupeskär är härligt mystisk och enormt artrik, kanske inte på blommor men det är ett paradis för lavar och mossor tack vare de gamla träden.

Olika arter av skägglavar hänger på trädens grenar och på de träd som fallit för åldersstrecket...

...är varenda yta täckt av svampar, pigg- och bägarlavar.

På lite torrare områden dominerar renlavarna.

I skogens dunkel blir besökarna betraktade av nationalparkens väsen.

Här är det en fågel som har kamoflerat sig med lavar.

En av de trevligaste upplevelserna i Fulufjället är Lavskrikan. En mycket vacker kråkfågel som är en symbol för orörd skog, vildmark och biologisk mångfald. Den är inte det minsta rädd av sig och kommer gärna och visar sig, om man inte ser upp tar den gärna hand om matsäcken också!

Vill man se den på nära håll går det att muta den med t.ex. bitar av korv, då kommer den gärna och låter sig beskådas i närbild.

I närheten av nationalparken finns ett mycket vackert område med forsar som heter Fulubågan. Det är en bit att gå och det är inte helt lätt, stenigt, nakna trädrötter och spänger över blöta områden som är i mycket dåligt skick. Men det är verkligen värt besvärt, forsarna är mystiska och vackra och det omgivande området har fantastisk vildmarkskänsla. Vattendraget bidrar till att göra luften mättad av fuktighet, vilket speciellt gynnar mossorna.

 

Rinnade vatten är alltid fascinerande, det går att titta på i timmar utan att tröttna! Vattnet strömmar ner i snabb takt och ändå har det varit sparsamt med nederbörd vilket borde påverka vattenmängden. Lätt att föreställa sig hur det skulle se ut efter en lång regnperiod eller under snösmältningen?

Marken och stenarna är helt klädda av mossor och lavar vilket är typiskt för skog nära rinnande vatten.

Området har samma förtrollande kraft som den norrländska fjällvärden, men Dalarna tillhör Svealand!

 

Text och foto: Björn Söderström © 2014