Florarna i april

Florarna är ett naturreservat i norra Uppland. Området består av skog i varierande ålder, sjöar och stora kärrmarker. Florarna ligger i ett glesbefolkat område och har ingen ekonomisk betydelse längre för några närboende. Det var annorlunda för länge sedan när bönderna bedrev myrslåtter till foder för sin boskap. Kolning har också förekommit under järnbruksepoken och småskaligt skogsbruk för egen räkning. Florarna är indelat i en inre zon, som har varit fredad under lång tid, däremot har det förekommit skogsbruk i den yttre zonen, ofta dessutom väldigt negativt och skadligt för naturen som helhet. Tacksamt nog är det meningen att den typen av verksamhet ska upphöra då Länsstyrelsen har ökat skyddet till att gälla båda zonerna.

Florarna är ett ganska fattigt område när det gäller botanik och kärlväxter, men i den gamla skogen med träd i olika stadier finns det gott om fina lavar och mossor. Reservatets stora styrka är den äkta vildmarkskänsla som möter besökaren. Det känns faktiskt betydligt mera som Norrland än Svealand att vistas där. Fåglar och djur behöver en fristad och många arter är beroende av gammal skog och stora arealer där de kan få de rätta förutsättningarna och slippa att bli utsatta för onödig nöjesjakt.

 

En lämplig plats att börja en dagsvandring på Florarna är Stormon, om man kommer söderifrån via Österbybruk och Film. Det finns gott om fina stigar och skyltar som visar avstånden. Min vandring för dagen blir till Kolarkojan över den stora våtmarken som heter Storfloran. Fram och tillbaka är det ungefär 8 kilometer i olika typer av terräng. I skogen är det ganska stenigt och nakna trädrötter och i början rätt kuperat men det är inte svårt att vandra på något sätt.

Skogen ser ut som en riktig skog. Blandningen mellan gamla träd som är bevuxna av lavar och yngre som fått chansen när de äldre håller på att lämna in. I en modern produktionsskog finns inget av detta. Här finns det utrymme för den viktiga biologiska mångfalden som är nödvändig för en natur värd namnet.

Det finns inga spår av vintern kvar, all snö och is är borta efter årets korta och milda vinter. De blöta partier som finns är enkla att gå runt, om man inte vill vandra i stövlar. Vattnet lyser i kopparfärg när vädret är fint och solen kommer åt.

Skogen kommer att förvandlas till urskog, om den får vara kvar och klimatet inte påverkas för mycket. Nästan all skog runt Vallonbruken i Uppland är påverkad av kolningen, som var nödvändig under järnbruksepoken. Därför är riktigt gammal och orörd skog mycket ovanlig i området. Men förvandlingen tar mycket lång tid, något som är en direkt motsats till dagens enorma tempo i samhället. Skog, djur, fåglar, växter och organismer har inte lika bråttom som vi människor inbillar oss att vi har?

Några av skogens viktiga innevånare har vaknat. Det är full fart på myrorna i stacken.

Många träd har lämpliga hål för småfåglar och andra individer att bosätta sig i.

Vattensamlingarna lyser fantastiskt en dag när solen får chansen att tränga ner i den täta skogen. Markens alla mossor gynnas av tillgången på vatten. På botten av vattensamlingen bidrar fjolårslöven till färgprakten.

De friska träden i sin bästa ålder har grov bark, ofta täckt av lavar. I ett naturreservat måste man visa respekt för allt levande. Låt barken och lavarna vara i fred!

När träden blir äldre kommer all påverkan från tiden, insekter och organismer att börja bryta ner träden. Gamla bohål som hackspettarna tillverkat bidrar också. Men de spelar fortfarande en mycket viktig roll för allt liv som är beroende av gammal ved. Så ser inte skogsindustrin på saken och därför är skyddet av skogen så viktigt.

I skogen ser det ofta ut som kaos men allt har sin mening. Det finns ingen anledning att gå ut och klampa i kärret, i ett reservat är man en gäst och vi människor bör visa de som lever där största möjliga hänsyn.

 

I skogens dunkel är det lätt att föreställa sig hur människornas fantasi kunde uppfatta saker som väsen, huldror, småfolk, vättar osv...

 

Efter det första backiga skogspartiet kommer man fram till Gammelån. En solig dag är det rinnande vattnet som ett kaledioskop med sina färger. Att se på strömmande vatten är alltid lika fascinerande oavsett om det är en liten skogsbäck eller en mäktig älv och stora forsar.

Strax efter att Gammelån passerats öppnar sig skogen och den mäktiga Storfloran visar sig. Ett jättestor blötmyr som domineras av högvuxna gräs och Pors. Det är enkelt att passera tack vare de fina spänger som byggts i reservatet. Med lite tur kan man höra tranornas trumpetande men inget av det den här dagen, de kanske inte har anlänt ännu?

Fjolårsgräsets vippor vajar för vinden och allt ser blekt och ofärgat ut. Men det är normalt för den tidiga våren och inom kort kommer färgerna tillbaka när växtligheten skjuter fart.

Träden har ingen större chans att etablera sig på en fattig myr. Dåligt med näring och plågade av klimatet och vinden gör att de bara når dvärgformat.

Pors är en dominerande växt i kärren, lite senare på året när allt kommit igång kommer den att färga trusket och sprida sin angenäma doft!

Allt det mörka i blötmarken är Pors, när den slår ut kommer färgerna att ändras till olika röda och orange kulörer. Har har den sin rätta miljö i överskott.

 

Skogens egen plocke-pinn. Men det är så här det ska se ut i en skog som förnyar sig själv utan människornas kortsiktiga ekonomiska tänkande. Norr om Storfloran ändrar skogen karaktär en aning. Inte fullt lika backig som på södra sidan och den är rikare på växter. Längs stigen mot Risön och Kolarkojan finns det gott om blåsippor och tibast.

 

Även vattenväxterna är i full gång med att förnya sig när våren äntligen är här efter en ganska trist vinter.

 

Skogens troll lurar bakom varje sten och träd? Mångfalden i skogen visar sig genom att det finns många olika trädslag, inte bara tallar och granar utan även lövträd.

 

På väg mot Kolarkojan är skogen vackert klädd med mossor på alla stora och mindre stenblock.

 

Ett exempel på hur naturskogen kan förnya sig själv, ett gammalt träd har fallit för ålderssträcket och givit plats till det nya.

 

Framme vid Kolarkojan efter en lång vandring från Stormon. Platsen för den stora milan finns kvar och kojan men ingenting i skogen visar några spår efter avverkade träd, allt har vuxit upp igen och träden har nått sin fulla längd. Det tyder på att det har gått lång tid sedan det kolades senast i Florarna? Några blåsippor kämpar på Kolarkojans vägg.

 

 

Lagom till ankomsten börjar det regna men det upphör efter bara några minuter. Aprilväder kallas det!

De närvarande skägglavarna visar att luften i området inte är alltför dålig, vissa arter är mycket känsliga för luftföroreningar.

På flera ställen längs färdvägen i skogen visar sig den sagolikt vackra, men farliga, tibasten. Här gäller det att se men inte röra. Blommar tidigt på våren, t.o.m. när snön ligger kvar. Den är mycket giftig och förföriskt vacker. Naturen är så finurligt ordnad att fåglar kan äta tibastens bär, låta dessa passera tarmkanalen och sprida till en annan plats, utan att bli förgiftade. En fantastisk anpassning!

 

Det finns utrymme för många olika växtformer, svampar som växer på träd brukar man inte se så ofta på våren men på sensommaren och hösten är de betydligt vanligare, innan frosten tar dem.

 

Blåsipporna har ovanligt långa skaft i skogen, de kanske behöver resa på sig för att komma åt det begränsade ljuset? Färgerna varierar från blekt blåa till mörkt flaggblå. naturens mångfald är stor.

Det finns ovanligt många rödanlupta blåsippor, kanske beroende på att marken är kalkrik? Regndropparna har lagt sig fint på kronbladen efter den korta regnskuren vid kolarkojan.

På vägen tillbaka till Stormon passeras Gammelån på nytt. Det är svårt att se sig mätt på det friska rinnande vattnet!

Trollet tackar för besöket, är man rädd om naturen och inte skräpar ner eller trampar ner och plockar växter är man välkommen tillbaka!

Myrorna fortsätter sitt energiska arbete, de gör verkligen skäl för sitt rykte om att vara flitiga.

Träden speglar sig i vattensamlingarna och ger liv åt fantasin.

Lagom till återkomsten vid Stormon börjar det blåsa kraftigt, himlen blir blygrå och regnandet kör igång för fullt. Dags att summera dagen, kolla GPS'n hur långt det blev och anteckna intressanta platser som ska besökas igen. Nästa gång blir det en vandring till Stenstamon och beundra de stora skogslindar som finns där, med lite tur kan Vårärten har börjat blomma om någon vecka?

Text och foto: Björn Söderström © 2015