Epa-traktor

När man hör ordet EPA tänker nog de flesta på det gamla namnet på varuhuset eller på de ombyggda bilar som fått namnet EPA-traktor. På Lantbruksmuséet i Österbybruk finns det däremot en EPA-traktor som verkligen tjänstgjort som en riktig traktor! Så här ser den ut! Den är naturligtvis förskräckligt rostig efter alla år men maskinellt är det ingen större fara. Arbetet med att se över bilen/traktorn får begränsas till att göra den körbar och den skall naturligtvis inte ut på allmänna vägar. Att göra något åt all rost är naturligtvis en omöjlig uppgift. Stommen till traktorn kommer från en A-ford, märket på kylaren gäller även idag för varumärket Ford!

Däcken är inte i speciellt bra skick och arbetet börjar med att palla upp traktorn för att kunna skruva bort hjulen. Då kommer den första överaskningen. På traktorns högra sida sett bakifrån är hjulbultarna vänstergängade. Det förekom också på olika sorters bilar förr i tiden. Som tur är sticker hjulbultarna ut utanför muttrarna så att det går att se att gängorna är annorlunda. Det har nog drabbat ganska många som skulle byta ett däck efter en punktering att det inte gick att skruva bort hjulet hur man än tog i! Resultatet blev istället att hjulet skruvades åt ytterligare och att man förstörde verktyget.
 
Att få punktering på ett däck är ju inte så vanligt nu för tiden som tidigare och dessutom har allt vänstergängat försvunnit. Egentligen en totalt onödig "finess" då hjulbultarna inte roterar? När hjulen är bortskruvade passar det bra att smörja upp bultarna och hjullagren, om inte annat för att underlätta nästa gång.

Motorn är en fyrcylindrig sidventilare och ser väldigt enkel ut mot en modern bilmotor. Tändsystemet är enklast tänkbara, batteri, tändspole, kondensator och brytarspetsar. Det beror säkert på att ursprunget är en bil. Äldre traktorer brukar annars ha magnettändning.

På bilden syns det hembyggda förvärmningssystemet. Det är nödvändigt att ha ett sådant så länge motorn skall köras på fotogen eller gengas. Motorn måste startas på ett bättre bränsle som bensin, fotogen och gengas har sämre värmevärde. När motorn väl är uppvärmd kan den fortsätta på ett sämre bränsle. Nu när den skall köras på bensin fyller förvärmningssystemet ingen funktion längre men att försöka ta bort det går inte. Allt runtomkring är alltför sönderrostat, lika bra att låta det vara. En annan aspekt med museiföremål är ju att det skall skildra dåtidens teknik. 

 

Det finns inga tändkablar från fördelarlocket utan tändstiften är kopplade med metallbleck tillverkade i kopparplåt som leder ström bra. Under locket syns brytarspetsarna. Tändstiften ser ut som tändstift gör idag. Med tanke på det borde gå att få tag på nya som ersätter gamla och uttjänade tändstift?
 

Instrumenteringen är otroligt spartansk jämförd med nutidens fordon men 80 år är en lång tid. Förarplatsen är allt annat än bekväm med dagens mått. Till höger under instrumentbrädan sitter den lilla bensintanken.

Försöken att starta motorn vill inte gå alltför bra. Efter bytet av tändspolen kommer i alla fall gnista på tändstiften. Motorn verkar också väldigt "sur" och luktar diesel. Vid något tidigare tillfälle har motorn tydligen fyllts med diesel för konservering. Tändstiften blir blöta. Efter att ha skruvat ur tändstiften och kört runt motorn med startmotorn försvinner det mesta.

Det går fortfarande inte att få igång motorn. Det knepiga med gamla saker är att känna till olika inställningar m.m. Utan dokumentation i form av verkstadshandbok eller dylikt är det svårt att komma vidare. Problemet som gör att motorn inte vill starta verkar vara tändningen. Den är förmodligen helt fel inställd och utan instruktioner kan man bara gissa och det räcker inte alla gånger. I ett sådant läge kan man ta hjälp av den teknik som finns idag i form av Internet. Att söka på begreppet A-ford kan ge resultat, ett annat mycket bra alternativ är en tjänst som Bokbörsen, där man kan söka efter antikvariska böcker och häften om t.ex. A-ford.

Sagt och gjort. Hos ett antikvariat i Blekinge finns ett reproducerat häfte om A-ford med rätt årgång. Där finns det bra instruktioner om hur tändningen skall ställas in, det är bara att beställa och kostar 90:- plus porto, när det är klart startar motorn utan att protestera och det blir tid för en välförtjänt paus!

Lokalen blir snabbt rökfylld av EPA'n, därför ser allt dimmigt ut på bilden! Den röda startmotorn syns nertill till höger. Något som förvånar är att traktorn inte har någon luftrenare? Inte heller i häftet om A-forden finns det några bilder eller text om luftrenare. På 30-talet fanns det säkert mycket mer grusvägar både i Sverige och U.S.A. och att köra på dammiga åkrar borde ha täppt igen motorn snabbt. Nåväl, en gammal luftrenare från en Nuffield-traktor som blivit över kommer till användning och monteras enkelt på torpeden.

Nu är EPA'n körbar igen och får ge plats åt någon annan maskin. En Oliver Hart-Parr från 1928-29 står på tur att bli ompysslad.
 

Text avskriven från den skylt som sitter på muséets EPA:
    Arnolds EPA
    Ett stycke bilhistoria
    Under andra världskriget (1943) byggde Arnold Herzwall om den
    här A-forden av årsmodell 1929 till en EPA. Den skulle ersätta
    hästarna på lantgården i Edsberga i Halland. För övrigt var det  socknens första
    EPA. Till skillnad mot många andra EPA-traktorer
    genomgick den en mycket omfattande ombyggnad för att klara alla
    sysslorna på gården. Ram, motorhuv, torped, lyktor, motor och
    växellåda är från A-forden. Nedväxlingen sker via en
    särskild växellåda närmast den kraftiga bakaxeln. Styrbromsar och kraftuttag finns också
    monterat. De första åren gick den på gengas, sedan på bensin och fotogen.
    Ett hemmagjort förvärmningssystem är installerat för att få en optimal
    fotogendrift. Efter många års dvala och där tidens tand tagit sitt är den
    nu åter i bruk för enklare sysslor. Lite rengöring, nytt batteri och lossande
    av en ventil räckte för att den skulle tuffa igång. Några slangar är
    också bytta. I övrigt ska Arnolds EPA få rulla i orört skick, allt för att
    påminna om dess strapatser och spännande historia.
    Ola Axelsson, Härkeberga

 

Text och foto: Björn Söderström © 2010