En vandring på Florarna

Äntligen fint väder och dags för en långvandring på Florarna. Från Vika-stigens början vid Stormon över Staffansholmen till Gammelån för att besöka Näckastenen. Vidare över Stenstamon och Kungaspången till Risön och därefter tillbaka till Stormon via Storfloran, Grillholmen och Florberget. En vandring på c:a 1 mil. Jobbigt men nyttigt för konditionen och med stora upplevelser.

I början av stigen är skogen ganska gles där t.o.m. gräsen får chans att växa. På tätare platser finns det bara utrymme för blåbärsris och mossor. Här och där syns också blommande harsyra och några violer men det är tunt med kärlväxter.

På tallarnas stammar och grenar trivs lavarna

Gamla och halvt nedbrutna träd ger plats för svamptickor av många typer och färger.

En fantastisk färgskala i dagens solljus!

Ett mindre trusk passeras på väg till Staffansholmen. Porsen har utvecklats sedan förra vandringen och blir bara mer dominerade för varje vecka.

Porsens färger får en helt annan lyskraft när solen hjälper till.

Porsen har en härlig doft som framträder ändå mer under riktigt varma högsommardagar, än så länge har temperaturerna inte kommit dit.

Granarna visar upp sina ljusa årsskott på grenarna.

Tickorna har placerat sig som ögon hos ett troll på trädstubben.

Närmare Gammelån domineras skogen av mossklädda stenblock.

Idag ska "Näckastenen" besökas och därborta ligger den längs Gammelåns södra kant en bit nedströms bort från bron över till Stenstamon. Gammelån mynnar ut i Vikasjön på sin färd från Storfloran och Fillsartrusket.

Gammelån flyter fram sakta, ser helt stilla ut på ytan som endast bryts av alla skräddare som far omkring på vattnets ytspänning.

Stenen avviker från allt annat runt Gammelån och ser en aning "konstig" ut?

Stora gropar som ger stenen ögon, den ser nästan vulkanisk ut.

Ut från åkanterna sträcker sig grenar där de nya lövverken speglar sig i vattnet.

Vattenälskande växter får chansen när tillgången är garanterad.

Under ytan ligger nedfallna grenar och vattenväxter på väg upp till ljuset.

Dags att lämna den pastorala idyllen runt Gammelån för den här vandringen.

 

Området som kommer efter passagen av Gammelån heter Stenstamon och det gör verkligen skäl för namnet. Väldigt backigt och stora stenblock som tillsammans bildar en kulle. Växligheten blir annorlunda mot det magra Florberget med vacker Vårärt i mängd just den här perioden på året.

Björkarnas bark är extremt grov men så är träden också gamla och skyddade av omgivningen.

När träden faller för ålderssträcken kommer de att tjänstgöra som plats för diverse insekter och skalbaggar, alla har sin speciella nisch i ett fungerande eko-system som en riktig skog utgör. Myggen och andra insekter har också kommit igång lite grann, inte så uppskattade av oss vandrare kanske men väldigt viktiga för småfåglarna, utan insekter inga nya kullar och en tyst skog.

Den storvuxna violen har vänt sig mot solen och visar sina bleka men vackra färger.

Den vackra vårärten har kommit igång, finns lite överallt i området.

Harsyran döljer sig bakom trädrötter och stubbar. De små vita blommorna med rosa ränder finns bara en kort tid men växten är mycket enkel att känna igen på bladens utseende. De smakar syrligt om man tuggar på dem.

På Stenstamon finns det perfekta träd för att svamptickorna ska hitta värdplatser.

Det är inte bara tall, gran och björk som finns på Stenstamon, ädellövträd som lind finns också inom området.

Efter Stenstamon kommer några blöta områden med björkskog och trusk innan landskapet övergår till myr.

 

Myren som ligger sydost ut från Risön ser allt annat än Uppländsk ut. Tankarna far mer åt Norrbottens inland eller annan plats med den typen av myrar. Låga träd och marken är täckt av vitmossor, växter som Rosling och Skvattram. Lite senare på sommaren kommer den intensiva doften av Skvattram nästan att bedöva en vandrare!

Barrträden har ingen chans att åka i höjden, det är alltför näringsfattigt i en myr av norrländsk typ.

Naturens eget kaos i de småvuxna träden när de kämpat mot klimatet och den dåliga näringen.

Efter att ha gått på den anlagda Kungaspången över myren börjar man ana lite av civilisationen igen! Hagmark med gräs och blommor som måste ha betats av djur, annars hade det inte sett ut så här i ett skogsområde? Det svåra blir att behålla ett öppet område med stor mångfald om ingen djurhållning utförs längre. Ingen heltidsjordbrukare eller hobbyodlare kan hålla ett antal djur bara för att sköta landskapet, utan att på något sätt få en utkomst för arbetet. Ingen har råd att vara pittoresk i längden?

 

Äntligen framme vid Risön med dess gamla hus!

Dags för lite rast innan vandringen tillbaka till Stormon, som tur är finns det en annan väg att gå än att gå tillbaka på samma stigar, det blir bara jobbigt! Från Risön finns det en gammal körväg i skogen ända fram till Storfloran vilket underlättar mot att gå på de steniga stigarna med alla nakna trädrötter. Trots att det regnat en hel del sista tiden är det ovanligt torrt i skogen?

Lugnet är totalt, inga bilar som stör utan de enda ljud som hörs är svalorna som flyger omkring runt alla uthusen. Det ser idylliskt ut för en vandrare på besök men på den tiden människor bodde här och levde av jorden och skogen var det allt annat än idylliskt!

Längs körvägen från Risön mot Storfloran ligger den gamla bosättningen Västergärdet. Ser väldigt idylliskt ut för en modern människa som bor i en tätort och en modern bostad. Men verkligheten var säkert tuff under årets alla månader. Speciellt under den sena hösten och mörkret. Går man ut ur huset en kväll i oktober-november innan snön kommer hittar man inte tillbaka till huset! Jag vet, jag har bott på landet!

Ett av den sena vårens, försommarens vackra blomster, gullvivan, finns i stora mängder längs körvägen.

Längs körvägen är skogen ganska likformig och av samma ålder. Artfattig på växter men ändå vacker.

En ung lönn håller på att etablera sig längs körvägen, där kommer ljuset ner och ger lövträden en chans.

På körvägens dikeskanter har växterna en chans att komma åt ljuset på ett annat sätt än i den täta skogen. Det finns många fina bestånd av Vårärten på hela sträckan som är nästan 3 kilometer från Risön till Storfloran.

Mängder av njurformade blad från blåsipporna lyser starkt i solljuset, men blommorna är borta för den här säsongen. Bara hoppas på att de fått den hjälp de behöver av myrorna för att sprida sina frön och bli kvar på platsen.

Alldeles framme vid körvägens slut kröker den en aning och låter eftermiddagssolen lysa upp de skira ljusgröna löven.

Färgskalan hos ärtväxtens segel går från djupblå till rött med violett som mellanläge. Mycket vackert!

Storfloran har inte ändrats mycket sedan senaste vandringen. Det är lövträden som fått lite större och fler löv, inga ljud hörs men fåglarna har säkert bestyr med häckningen?

Äntligen tillbaka efter den långa vandringen, sammanlagt blir det c:a 1 mil med alla avstickare från stigarna. Om någon vecka blir det säkert jobbigare att vandra om värmen ökar och antalet mygg och andra insekter exploderar i antal!

En lång dagsutflykt är rätt jobbig men det är också lite av meningen med att göra den.

Text och foto: Björn Söderström © 2015