Den mystiska Gammelån

Idag fick det bli Staffansholmen där Vikasjön öppnar sig som lämplig rastplats. Det är inte helt lätt att vandra i området, väldigt stenigt och hala trädrötter och upp och ner men det är relativt korta sträckor, endast några kilometer så det går bra bara man är noga med vart man sätter ner fötterna!

Gammelån i solljus visar upp sina starka färger, koppar, guld, gult och rött i naturens vackra blandningar.

Dagens vandring på Florarna gick mellan Stormon över Florberget fram till den mystiska Gammelån. Att gå längs ån mot Vikasjön gör den bredare och större hela vägen fram till nästa broövergång där man kan välja att gå till Risön eller tillbaka mot Stormon via Staffansholmen.

Karta, kompass och GPS på plats!

Skogen har blivit betydligt grönare än under den förra vandringen i mitten på april. Blåbärsriset har vuxit i höjden och mossorna har mått bra av allt regnande. Skogen på Florberget är ganska artfattig på kärlväxter men det som ska finnas är på plats!

Dagens solljus gör att trädstammarna lyser upp och bakgrunden blir fläckig av de djupa skuggorna. Det tar en stund innan ögonen vänjer sig.

Den späda harsyran visar upp sin lilla vita blomma med rosa ränder. En typiskt växt för skogen som är lätt att känna igen på bladen och dess form.

Den tidiga våren är över och blåsipporna, som fortfarande finns kvar här och där, har snart gjort sitt för den här säsongen. Istället har vitsipporna tagit över, det är inte många då det inte någon sådan typ av skog men de finns där och lyser starkt i solljuset bakom en rotvälta.

Skogen ser ut att vara i kaos men i en riktig skog är det kaos! Gamla träd faller när de är tillräckligt gamla eller blivit offer för en storm. När de sedan sakta med säkert multnar bort får ett nytt träd chansen, och då väljer naturen själv vilket trädslag som får den lediga platsen. Inget skogsbolag som bara accepterar "lönsamma" arter.

När en skog får chansen att förnya sig själv kommer lövträden att få möjligheter som de normalt inte får i en produktionsskog, ett hemskt uttryckt f.ö. om något som lever? När lövträdet så småningom faller för ålderssträcket kan ett barrträd etablera sig på samma plats. Gamla lövträd runt våtmarksområden som Florarna är en stor bristvara och är en av grundorsakerna till att den vitryggiga hackspetten närmast försvunnit från landet.

För varje art som utrotas skadar vi oss själva då ekosystemet brakar ihop, vad som händer på sikt vet ingen?

Skogens flitigaste innevånare, myrorna, är fullt upptagna av arbetet i den stora stacken. Bl.a. hjälper de till med att sprida blåsippornas frön när de vissnat ner för året.

Det är fascinerande att se vilken enorm trafik det är i och runt myrstacken, alla är på väg åt något håll, fast man har ingen aning om vilka uppgifter de olika individerna har?

Det finns en del riktigt blöta partier längs stigen mellan Stormon och Gammelån men det går alltid att gå runt om man inte vill använda stövlar. Men det är alltid bäst att följa en uppgjord stig i ett naturreservat, då får omgivningen sköta sig själv utan att något blir nedtrampat i onödan! Om man lämnar stigen är det dessutom lätt hänt att man tappar orienteringen och inte hittar tillbaka, allt kan se lika ut efter ett tag. Om solen är framme går det alltid att lista ut vilket väderstreck som gäller men om himlen är helgrå är det inte lika enkelt?

Barken på trädet har lossnat och under ytan syns vad som pågått. Skogens insekter och skalbaggar måste också få en plats att leva på. De blir också föda till olika fågelarter och behövs mer än på länge nu under den intensiva häckningsperioden. Det hörs fågelsång lite här och där under vandringen.

Det är inte långt kvar nu till dagens huvudmål, den vackra och mystiska Gammelån som sprakar av färger en dag när solen är framme.

Den börjar sin färd som en mindre och rinnande skogsbäck från ett av områdets alla trusk, Fillsartrusket, sedan blir den bredare och flyter helt stilla fram till målet som är Vikasjön österut.

Alldeles i början av Gammelån, där den fortfarande är en skogbäck snarare än en å, rinner vattnet över några stenar som bildar fall i miniatyr. Stenarnas mossbeklädnad är hela tiden vattendränkt. Det behövs inte många millimeter regn för att flödet ska öka ordentligt med tanke på Fillsartruskets enorma yta.

Solljuset färgar de nedfallna grenarna i olika bruna, röda och orange nyanser. Det är naturligtvis beroende på att vattnet innehåller humus från jorden.

Färgerna blir intensiva när solens strålar träffar, när solen går i moln försvinner de nästan helt på en gång!

Vattnet bildar vackra mönster när det rinner längs bäcken.

Miljön är rena drivbänken för de mossor som tål att ligga under vatten.

Är det guld eller koppar som ligger där på åns botten?

Fjolårets vass-strån har lagt sig ner under vattenytan, de kommer att lösas upp så småningom på sin väg längs Gammelån.

En stor björk har fallit och hamnat i Gammelån, en död i skönhet.

Trollets ansikte tittar på oss!

Med lite fantasi kan man se olika djur och figurer i en skog, i stubbar, mossklädda stenar och trädstammar. Det gäller även väsen under vattenytan.

Lite längre fram längs stigen byter skogsbäcken skepnad, den blir bredare och flödet syns knappast. Helt plötsligt gör den skäl för namnet Gammelån.

Här blir ögat lurat, är det en stor groda eller en vattenväxt under ytan?

Stora trädstammar böjer sig ner över ån, när tiden är inne för deras livlängd kommer att falla ner i vattnet. En vinter med mycket snö, tung blötsnö, kan skynda på processen.

 

Att se ner på vattenytan ger nästan ett surrealistiskt intryck. Färger och former flyter ihop och bildar ett av naturens konstverk.

De gamla träden utgör perfekta växtplatser för alla olika tickor som förekommer i Florarna.

Björkskogen längs Gammelån ger associationer till Karelen, det finska område som förlorades till Sovjetunionen i vinterkriget och som troligtvis till stor del förstördes av planekonomin och diktaturen.

Är grenen över eller under vattenytan? Svårt att säga då vattnet är väldigt klart alldeles vid ytan.

Lövträdens bark är vackert patinerad med lavar i olika färger.

Björkskogen på södra sidan av Gammelån är högstammig och träden glesa nertill. Ett typiskt beteende för att komma åt ljuset, de måste helt enkelt dra iväg högt för att klara konkurrensen.

Det är dags att lämna den vackra Gammelån i det underbara majvädret och gå till Staffansholmen genom barrskogen.

En gammal barrskog kan vara väldigt tät och mörk men den här delen innehåller många och stora stenblock, övervuxna med mossor, och där kan inga stora träd slå rot.

Trädens utseende varierar hur mycket som helst, precis som det ska vara i en skog med biologisk mångfald.

Mossorna ger skogen ett mjukt intryck men det stämmer verkligen inte, under mosstäcket är det fullt av vassa stenblock. Stigen till Staffansholmen är inte så lätt att vandra på, full av nakna och hala trädrötter och stenar.

Genom trädridån på Staffansholmen visar sig den stora Vikasjön, vädret är rätt blåsigt som det ofta är på våren.

Vikasjön är omgiven av skog, myrar och vassridåer. Sjön är inte lugn en dag som denna utan vinden driver på ordentligt och fjolårsvassen vajar.

På vägen tillbaka passeras ett av de mindre trusken på Florarna, färgen har blivit lite annorlunda sedan förra vandringen då porsen har utvecklats lite mer. Tacksamt nog är det enkelt att passera trusket då stigen har fina spänger. Att klampa i ett kärr är inte det roligaste och det är lätt också att fastna och ramla omkull.

Porsen blir vackrare ju längre den kommer. Inom någon vecka kommer trusken att lysa i orange!

Under en kort tid innan våren är över och övergått till tidig sommar visar sig björkarna med sina skira löv och ljus grönska, när sommaren väl kommer blir trädens lövverk mycket kompaktare, mörkare och inte lika vackra längre. Men det gäller att passa på, det går oerhört fort när träden och växterna sätter fart!

Dagens äventyr är slut. Dags att kontrollera alla platser som besökts på GPS'n och åka hem och ta reda på alla bilder. Nästa tur blir till Stenstamon och kanske någon mer plats i närheten. Vädret har varit helt suveränt, utan sol visar sig inte Gammelån i all sin prakt.

Text och foto: Björn Söderström © 2015